Utan att passera gå
kom jag genom dörrarna
till cellskräckens
instängda stank

Han bara satt där
och hans trötta ögon
mätte mitt värde, min
styrka och status
Blixtsnabbt blev
jag avfärdad som
utomstående

Cellerna i korridoren
bär sina egna
livskatastrofer
lika individuella
som linjerna i
varje fånges hand

Dagarna staplas
på varandra utan
annat hopp än
att även denna
skall ta slut och
även den följande
nattens ensamna
ödslighet

Alla jag möter alla,
utan undantag har
det, något som nästan
inte kan uttalas
som en såpartad
hinna som får
min blick att vika
undan

Men det finns där i deras
ögon tillbakahållet.
Till hälften dolt som en
naturkatastrof
på väg att inträffa

Den dag de släpper fram
det blir inte den här
världen bättre för
oss alla att leva i