"Älska mig nu", sa hon med blicken fäst på något i fjärran.
En blick som sett det mesta.
Sett barn födas.
Sett leenden som inte kan beskrivas i ord.
Sett hur våld kan påverka ett barn.
Sett hur hjärtan brustit.
Sett döden, så nära man kan komma utan att själv vara döende.

"Älska mig nu", sa hon med läppar spröda som aska.
Läppar som format ord för att trösta.
Läppar som format ord för att locka till skratt.
Läppar som format ord som lett vilsna själar på rätt stig.
Läppar som format orden "Farväl", så många gånger.

"Älska mig nu", sa hon. "Älska mig nu, innan det är för sent."

"Jag älskar dig", replikerade jag till den döende kvinnan.
"Det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra. För mig kommer det aldrig att bli försent."