Lille prinsen klättrade upp på ett högt berg.
De enda berg han hittills hade sett var de tre vulkanerna,
som nådde honom till knäna. Den utslocknade vulkanen hade
han brukat använda som pall.
'Från ett berg som är så här
högt', tänkte han, 'kommer jag att kunna se hela planeten
och alla människor på en gång ...'
Men han såg ingenting annat än spetsiga bergstoppar.

- God dag, ropade han på vinst och förlust.
- God dag...god dag...god dag..., svarade ekot.
- Vad är ni för ena? undrade Lille prinsen.
- Vad är ni för ena...för ena...för ena, svarade ekot.
- Vill ni inte bli mina vänner, jag är ensam, svarade han.
- Jag är ensam...jag är ensam...jag är ensam, svarade ekot.

'En sådan underlig planet', tänkte han. 'Den är alldeles torr
och spetsig och salt. Och människorna saknar fantasi. De bara
upprepar vad man säger till dem...Hemma hos mig hade jag en
blomma. Det var alltid hon som började prata...'