Efter att länge ha vandrat fram över sanden, bergen och snön
råkade Lille prinsen äntligen hitta en väg. Och vägar leder
alltid till människor.

- God dag, sade han.
Han hade kommit till en rosengård.
- God dag, sade rosorna.
Lille prinsen betraktade dem. De såg allesammans ut precis
som hans blomma.
- Vad är ni för ena? frågade han häpen.
- Vi är rosor, svarade rosorna.
- Åh! sade Lille prinsen.

Han kände sig olycklig. Hans blomma hade försäkrat honom,
att hon var den enda i sitt slag i hela världen.
Och här fanns fem tusen likadana i en enda trädgård!

- Hon skulle allt bli förargad, mumlade han, om hon såg
de här...Hon skulle hosta förfärligt och låtsas dö för att
slippa verka löjlig. Och jag skulle vara tvungen att låtsas
sköta henne, ty annars skulle hon verkligen lägga sig ned
och dö bara för att förödmjuka mig...
Sedan tänkte han: 'Jag trodde att jag var så rik att jag
ägde en sällsynt blomma, och så har jag bara en vanlig ros.
En stackars ros och tre vulkaner som bara når mig till
knäna, varav en kanske redan har slocknat för alltid - Nej,
jag är nog ingen stor prins...
Och så lade han sig i gräset och grät.