Då kom räven:
- God dag, sade räven.
- God dag, svarade Lille prinsen artigt. Han vände sig om
men såg ingenting.
- Jag är här, sade rösten, här under äppelträdet.
- Vem är du? frågade Lille prinsen. Du är så näpen...
- Jag är en räv, sade räven.
- Kom och lek med mig, föreslog Lille prinsen. Jag är så
ledsen...
- Jag kan inte leka med dig, sade räven. Jag är inte tam.
- Åh, förlåt? sade Lille prinsen.
Efter att ha funderat en stund tillade han:
- Vad innebär att vara "tam"?
- Du är tydligen inte hemma här, sade räven. Vad söker du?
- jag söker människorna, sade Lille prinsen. Vad innebär
att vara "tam"?
- Människorna, sade räven, har gevär och jagar. Det är
mycket obehagligt. De föder upp höns också. Det är det
enda de intresserar sig för. Söker du efter höns?
- Nej, sade Lille prinsen. Jag söker vänner. Vad innebär
att vara "tam"?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det
betyder "att fästa sig vid någon"...
- Fästa sig vid någon?
- Ja visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke
för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver
dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag
ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar.
Men om du tämjer mig, så kommer vi behöva varandra. Jag kommer
att vara den ende i världen för dig...
- Jag börjar förstå, sade Lille prinsen. Det finns en blomma...
jag tror den har tämjt mig...
- Kanske det, sade räven. Man ser allt möjligt här på Jorden.
- Åh, det är inte på Jorden, sade Lille prinsen.
Räven verkade mycket nyfiken.
- På en annan planet?
- ja.
- Finns det jägare på den planeten?
- Nej.
- Det var intressant! Och höns då?
- Nej.
- Aldrig är någonting fullkomligt, suckade räven och fortsatte:
Mitt liv är enformigt. Jag jagar höns och människorna jagar mig.
Alla hönor liknar varandra och alla människor liknar varandra.
Jag tycker det är lite långtråkigt. Om du tämjde mig skulle det
lysa upp min tillvaro. Jag skulle känna igen ljudet av steg som
var olika alla andra. De andras steg kommer mig att försvinna
under jorden. Dina steg skulle vara en locksång som fick mig att
titta upp ur lyan. Titta! Ser du sädesfältet där borta? Jag äter
inte bröd. Säden är inte till någon glädje för mig. Sädesfältet
kommer mig inte att tänka på någonting. Och det är synd! Men du
har hår som guld. Det blir härligt, då du har tämjt mig!
Den guldgula säden ska föra tanken till dig. Och jag ska älska
vinden som susar i säden...

Räven tystnade och såg länge på Lille prinsen.
- Tämj mig, är du snäll! sade han.
- Det skulle jag gärna vilja göra, svarade Lille prinsen, men
jag har så ont om tid. Jag måste skaffa mig vänner, och det är
så mycket jag måste lära känna.
- Man lär bara känna det man tämjer, sade räven. Människorna
har inte längre tid att riktigt bli bekanta med något.
De köper färdiga saker i affärerna. Men eftersom det inte finns
vänner att köpa i affärerna, har människorna inte längre
några vänner. Om du vill ha en vän, så tämj mig!

- Hur ska man göra då? frågade Lille prinsen.
- Man måste ha mycket tålamod, svarade räven. Först sätter du
dig en bit ifrån mig, till exempel där borta i gräset. Jag tittar
under lugg på dig, och du säger ingenting. Talet ger upphov till
missförstånd. Men för varje dag kan du sätta dig lite närmare...

Nästa dag kom Lille prinsen tillbaka.
- Det hade varit bättre, om du hade kommit tillbaka vid samma tid,
sade räven. Om du kommer till exempel klockan fyra på eftermiddagen,
så har jag börjat känna mig lycklig redan klockan tre. Ju längre
tiden lider desto lyckligare känner jag mig. Klockan fyra har
jag redan börjat känna mig upprörd och orolig, jag får betala
priset för lyckan! Men om du kommer när som helst, vet jag ju
aldrig när jag ska börja ställa in mitt hjärta på dig...Det
måste finnas en viss ritual.
- Vad är en ritual? frågade Lille prinsen.
- Det är också något som är alldeles bortglömt, sade räven.
En ritual gör att en dag är olika alla andra dagar, en timme
olik alla andra timmar. Mina jägare har sålunda en viss ritual.
På torsdagarna brukar de dansa med flickorna i byn. Därför är
torsdagen en underbar dag! Då tar jag mig en promenad ända till
vingården. Om jägarna dansade vilken dag som helst skulle ju alla
dagar likna varandra, och jag skulle inte ha någon ledighet alls.

Lille prinsen tämjde alltså räven. Och när tiden var inne för honom
att resa sin väg, sade räven:
- Åh!...Jag kommer att gråta!
- Det är ditt eget fel, sade Lille prinsen. Jag ville dig inget ont,
men du bad själv att jag skulle tämja dig...
- Ja visst, sade räven.
- Men nu kommer du att gråta, sade Lille prinsen.
- Ja visst, sade räven.
- Vad har du då för glädje av det hela?
- Jag blir lyckligare när jag ser den gyllene säden.
Så tillade han:
- Gå och titta på rosorna igen! Då förstår du nog att din ros är
den enda i världen. Kom tillbaka och säg adjö åt mig, så ska jag
berätta en hemlighet för dig som avskedsgåva.

Lille prinsen gick sin väg för att titta blommorna igen.
- Ni liknar inte alls min ros, ni är ingenting alls ännu.
Ni har inte fäst er vid någon ännu. Ni är likadan som min räv var.
Det var en räv lik hundra tusen andra. Men jag gjorde honom
till min vän, och nu är han den enda i världen för mig.
Rosorna var mycket förlägna.
- Ni är vackra men intetsägande, fortsatte han. Man kan inte
ge sitt liv för er. Kanske skulle en vandrare som gick förbi
min ros tro att den liknade er andra. Ändå är hon ensam mycket
värdefullare än alla ni andra tillsammans, därför att det är
henne som jag har vattnat. Därför att det är henne som jag
har skyddat med en skärm. Därför att det är på henne jag har
rensat bort insektslarver (utom ett par stycken som skulle
bli fjärilar). Därför att det är henne som jag har hört beklaga
sig eller skryta eller rent av tiga ibland. Därför att det är
min ros.

Och han vände tillbaka till räven.
- Adjö, sade han.
- Adjö, sade räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är
mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt.
Det viktigaste är osynligt för ögonen.
- Det viktigaste är osynligt för ögonen, upprepade Lille prinsen
för att inpränta det.
- Det är därför att du skött om rosen så länge som den har
så stort värde för dig.
- Det är därför att jag skött om rosen så länge..., sade Lille
prinsen.
- Människorna har glömt bort den enkla sanningen, sade räven.
Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid
något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar
för din ros...
- Jag har ansvar för min ros..., upprepade Lille prinsen för att
inpränta det.

// Slut//

Sedeslärande eller hur...?