Du förstod aldrig,

i morse.

Att jag behövde dig.

När jag klev in,
och igenom änglarna.

Dessa änglar av ångest.

När jag låg hos dig,

och bara behärskade mig.

Mot livets vansinne.

Mot mitt vansinne.

För allas skull.

Änglarnas patetiska splitter

anföll mig!

Deras fjädrar,
flög ut som mjuka splitter,
rakt ut igenom mitt osårbara liv.

Jag behöver inga änglar i mitt liv.

De har aldrig funnits där för mig ändå.

Den ängel jag behöver.

Är du min ängel.

Men detta är alldeles för mycket begärt.

Jag kan inte begära något,
när jag inte ger något tillbaka.

Du är min ängel.

Och jag har lärt mig i mitt liv,
att genomskåda änglar.

Men dig kan jag inte värja mig emot,
för,
dina änglavingars splitter,
är de mest,
mjuka jag har upplevt.

Trots mjukheten,
så skär ditt
kärleks splitter,
rakt in i min hårda hjärna,
och,
du,
besegrar mig återigen,
med din kärlek.

Förlåt!