Grabben som sov i parkeringhus,

i kalla parkeringshus vid Vårväderstorget.

Och nu över 40 senare.

Kan jag med min makt avgöra andra människors liv.

Visst är det märkligt hur livet faller sig!

När jag fruktansvärt ensam låg där och kröp ihop,
och frös,
och,
undrade var den riktiga kärleken egentligen bodde.

Kärlek var en utopi på den tiden.

Jag såg månljuset vandra genom betongpelarna,
i mitt kalla töcken.

Min ärvda jacka var för tunn,
så jag frös som fan!

Hur skulle jag kunna återvända
till den sönderslagna lägenhet,
jag flydde från?

Jag såg blåljusen,
och smet ut igenom trapphuset,
nere vid källaren i höghuset.

I min unga natt,
som skulle
bli en av de värsta i mitt liv.

Jag hade ingenting.

Inte någonting överhuvudtaget.

Folk talar så mycket,
så otroligt mycket.

Om hur livet kan se ut.

Och de kör sina patetiska race.

Och om hur jobbigt livet varit.

Men snälla,
tilltala mig icke.

........................

De flesta vet inte,

vad det handlar om.

De som inte sett månljuset,

genom kalla betongpelare,

en frusen natt,

i en sargad barndom.