Aldrig har jag känt mig så färglös,
som nu.
Jag befinner mig i ett slags mellanläge,
en gråzon - där allt står stilla, och ingenting händer.

Efter långa perioder med kaos och rörelse, borde jag vara lycklig - och nöjd.
Men,
allt jag känner är ett otroligt lugn, och en likgiltighet som skrämmer mig.
För, i och med lugnet så tycks livet ha tappat smaken, och alla dess färger.
Känslan av att längta efter någonting överstiger tillfredställelsen av att nå själva målet,
och just nu har längtan inget mål.
Passionen, och kärleken för livet är som bortblåsta, just nu -
när allt egentligen ska vara bra.

Sanningen är att jag hellre är gränslös, som förut
än att vara den person jag är just nu.