Hon blev snabbt trött där hon gick. Han hade sett en servering som låg en bra bit bort och även med måttligt högklackade skor var detta jobbigt. Hon sneglade på honom mellan varven och undrade varför han insisterade på att gå just dit. Efter ett tag märkte hon att han smålog åt hennes bekymmer. Ändå frågade han henne om de skulle ändra sig och gå till den för tillfället närmaste. Hon knyckte på nacken och fnös. Ville inte svara. Vad hade hon gett sig in på? Efter en stund kom hon på att hon skulle tillbaka också och sa något om att hon nappade på förslaget, och förklarade varför.

-Jamen, vi kan ju gå på den asfalterade gången bara trettio meter här bredvid.

-Jag har faktiskt lite ont i hälen, men det kanske ordnar sig om vi går där.

- Få se! Jo, det blöder ju lite! Sådan tur att jag har plåster med mig. Ställ dig mot trädet där och böj upp benet så fixar jag detta.

Allt förflöt helt normalt och plåstret gjorde susen. Hon frapperades av att deras konstiga relation nu var helt normal. Förtrolig som om de känt varandra i evigheter. Han tog i hennes fot utan konstigheter. Han fingrade inte på hennes vader, fast han hade alla chanser att smeka lite där. Efteråt frågade han om han skulle hämta bilen då han inte var så säker på att plåstret skulle fungera länge nog. Hon tyckte att de kunde pröva att gå vidare, eftersom det inte var så långt kvar.

• Du, de sista fem minutrarna har vi pratat med varandra som om det var läge att fira silverbröllop. Lugnt, omtänksamt och sakligt. Vilken märklig omsvängning egentligen!
• Tycker du? Jovars, det var nog meningen också. Vill vi inte ha en relation … av något slag? Alltså vänskap.
• Men varför slutar du att vara så ombytlig? Eller är det vad du just har varit och ska börja retas igen. Eller har du kollat något annat medan du plåstrade om mig.
• Ja, Bally swiss är inte så vanligt. De kostar en bra slant. Men varför sa du inte att du hade olämpliga skor för att gå på gruset. Stolthet?
• Det hade inte du med att göra tyckte jag då!
• Jag såg ju med en gång att det skulle bli problem, men ville att vi skulle sitta så ostörda som möjligt i det vackra vårvädret.
• Var det stolthet?
• Ja, lite kanske.
• Lite?
• Alltså, du har på något sätt fått övertaget och jag gillar inte det. Det handlar mera om lika villkor. Men lite anledning har jag väl att vara stolt. Har inte du det?
• Jo, och jag bereder vägen för ett mera seriöst samtal när vi kommer fram.
• Jag tycker att du mest larvar dig! Men jag undrar ju också hur den här dagen ska sluta.
• Nyfiken?
• Det får man väl vara?
• Javisst, och det behöver man inte fråga om lov för att vara.
• Nu sätter du dig på mig igen!
• Jag är lite sådan. Jag menar inget illa, men söker spänst i relationer på ett sätt som ibland är lite destruktivt. Röra om i grytan för att se personligheten. Förlåt! Det hade jag inte tänkt säga än, för jag vill ta saker i en annan ordning.
• Vilka saker?