Hon tog dagen, med dess regnrusk och stormiga väder i sina kupade händer. Hon frös, fingrarna liknande ispinnar men hon släppt inte taget. Kunde inte, ville inte. Viljan var på annat håll och hon visste att hon precis just nu, i alla fall kände – något.

Hon hade kvällen innan, börjat klippa trådarna hon sytt dit flera år tidigare. Separerade ögonlocken från varandra och det sved i ögonen när ljuset slog hårt och ärligt mot hornhinnan. Hur länge hade hon blundat? Hur såg världen runtomkring henne ut egentligen?

Hon svalde djupt. Det fanns alldeles för många tårar för att låta dem falla – inte än. Inte nu. Hon måste få ett stadigare grepp om sig själv innan hon tillät sig att störta. Djupt ner i sin egen insida. Den var så obehagligt mörk, chansen att gå vilse var alldeles för stor. Och hon hade slut på brödsmulor sedan länge, som i den där sagan hennes mamma läst om kvällarna – när livet fortfarande var en möjlighet.

Hon var så trött, hon visste inte under hur lång tid hon skulle orka bära sina egna axlar. De hade samlat på sig så många stenar de senaste åren att de liknade klippiga berg, högre än Himalayas oändliga toppar. Så tung, så trött. Om hon bara kunde vila, om en för en sekund kanske det skulle kännas bättre. Kanske.

Knäsvaga leder och illamående balanssinne – hon var en kopia utav den där rollfiguren i den där filmen, folk tyckte om att se – för längesedan.

Herre, hur hade hon hamnat här? Det visste hon inte… men nu sved det så illa i händerna att hon motvilligt fick lov att bända, ett efter ett – tio borttappade fingrar – och hon såg horisonten drunkna

när första tåren föll, för att krossas mot betonggolvets ärliga yta.