Jag önskar att jag kunde rymma dig. Hela dig. Att jag aldrig var så upptagen med mina egna tankar och behov att jag försummade dina. Du anstränger dig så hårt för allt, sätter ribban högre än vad jag någonsin skulle kunna drömma om - jag har inga förhoppningar- och jag klarar inte ens av att stötta dig i det. Jag skulle kunna påstå att jag håller dig på avstånd så du inte drunknar med mig när mörkret kommer, men allt jag gör gör jag för min skull, och jag vill bara inte såra mig.

Du är vacker. Det slår mig med jämna mellanrum, och för en stund känns allt lite bättre. Det känns som en omöjlig poäng att framföra, den försvinner i ett andetag mellan mina vanliga förolämpningar. Om jag tyckte lite bättre om mig själv skulle jag kanske inte tala så illa om dig. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta? Det tycks mig absolut nödvändigt att nämna hur lite du betyder för mig så snart jag berättar om dig för någon annan. Du är motstånden till allt som Beyonce sjunger om, vännen. Det är åtminstone vad jag kräks ut för vem som än vill lyssna. Sen ringer jag dig på vägen hem trots allt, bara för att få höra din röst. Jag lyssnar inte, som vanligt, och jag missuppfattar allt i brådskan att hävda min egen åsikt - men det värmer mig inifrån och ut att veta att du finns, en dag till, hos mig.
Jag vet ärligt talat inte varför. Jag vet inte varför du stannar, och jag vet inte varför det berör mig så. Men det är allt.

Jag funderar över andra scenarion rätt ofta. Där jag är helare, med någon annan. Någon som är mer som mig, antar jag. Som om det vore positivt. Det är alltid dig jag vill komma hem till i alla fall. Jag inbillar mig att det gör det okej. Om jag kunde skulle jag erkänna för dig, precis hur mycket mitt hjärta slår. Jag önskar att jag kunde förklara hur det är världen som sliter i mig, hur jag ramlar i bitar hela tiden, att det inte är du som speglas när mina ögon blir tomma. Det är inte du.
Du är värmen. Du är allt som är bra med mig, allt det där jag glömmer lite för ofta. Jag önskar du kunde veta det.

Istället ligger jag bredvid dig om natten och lyssnar till dig andas. Tittar bort någon gång för mycket, ler så mycket jag bara kan. Pratar om vardagen som om det var något jag förstod mig på, som om jag visste hur man fortsatte finnas. Jag vill vara enkel, för dig. Så enkel jag kan. Aldrig mer vara kall, aldrig distanserad. Men det blir inte så.
Jag vet inte hur man förändras, hur man bättrar sig. Det tycks mig minst en livstid bort. Jag faller i samma gropar hela tiden och vid det här laget gräver jag dem själv. Hur skulle jag kunna förklara det för dig?

Så, förlåt.
Du kan gå nu.
Det är okej.