jag låg vid havet igår
och vilade kroppen mot stenar och vågor
när hon berättade om sin rädsla att bli barnlös
hon sa:
vem ska bry sig när jag sitter på åldershemmet?
när mina vänner har dött ifrån mig -
och du -
om vi är allt vi har,
vilken skräck
att bli den som blir lämnad kvar

jag andades in och vände mig i solen
för att höra bättre och vila blicken i skyn
tänkte: känner jag så?
och sen: varför inte då?
är jag naiv som är nöjd med den ensamhet jag har
för att jag ännu är ung och kapabel
att ändra allt i ett andetag
(närheten ebbar och strömmar men tycks aldrig sina helt)
finns det en större, tyngre, ensamhet
än den jag alltid upplevt
som jag ännu inte ens kan ana?

jag föreställde mig hur jag skulle sitta på hemmet
med krokiga fingrar
och inga besökare
som kunde bevittna min förtvining
jag tänkte, som så ofta:
vad skönt att få vara i fred
och få dö i lugn och ro,
men kanhända är döden bara en vilsam tanke
för den som tror sig ha mycket kvar att leva
kanske är ensamheten inte ensam
förrän den blivit ens enda kompanjon
men,
hur ska jag veta om det hjälper
att skänka sin livskraft vidare
eller om den endast kan skänkas via blod?

så jag reste mig från klippan och dök ned i vattnet
gömde mig från frågan
från henne
och allt annat jag inte förstod