alla dina detaljer som jag kastade bort
finns fortfarande kvar hos mig
jag tänker på dem ofta
doften i din nacke
och hur du aldrig sminkade dig
vägrade gömma ditt vackra ansikte
eller något annat fantastiskt hos dig
hur din farmor övertalat dig från början
om det, och om allt annat,
ni som stod varandra så nära
innan hon dog

du pratade tidigt om döden
redan första kvällen på den där italienska vinbaren
som vi gick till på måfå
där du borrade dina gröna ögon i mina
och kilade ditt korta blonda hår bakom öronen
jag såg imman på dina glasögon när du lutade dig närmare
smekte över tatueringarna på din tunna kropp
de nya, de gamla, de du börjat sudda bort
hörde historierna bakom som du berättade
när du låg naken
i din alldeles för stora lägenhet
utan gardiner – du hatade gardiner,
eller kanske allt som är mjukt och fluffigt –
och jag tänkte på hur tacksamma dina grannar borde vara
över att du lever ditt liv just så

du var så fantastiskt vacker
jag sa nog inte det tillräckligt
jag gör väl oftast inte det

men jag sa mycket annat
för mycket
för att sedan lämna dig helt tvärt, jag vet
jag önskar att jag hade förklarat
att allt är mitt fel
att jag alltid gör så här
men jag vet att det inte gör något bättre
eller enklare
kanske tvärtom
jag vill säga att du är särskild, och att jag bryr mig
men jag kan inte visa det ändå
så vad spelar det för roll


ibland fantiserar jag om att stöta på dig ute
vi går inte till samma ställen, men
om din tunna skepnad fladdrar förbi någon gång
skulle du vara arg eller glad att se mig?
jag vet inte
och tanken skrämmer mig
bara nästan lika mycket som det gjorde att vara nära dig
sista gången vi pratade så bad du mig att komma tillbaka
om jag ångrade mig, sen
om jag kom på bättre tankar
du sa att du var redo att ge mig din tid
om jag bara ville ha den
men,
sen tog du genast tillbaka det
du bara drömde dig bort en stund
till en tid när vi fungerade tillsammans
eller ett liv där jag inte var jag

om vi sågs i det livet hade jag berättat, allt
som jag inte klarar av att säga nu
jag vill säga att jag gick för att jag inte står ut med mig
att jag är livrädd för någon som bryr sig
att det aldrig handlade om dig
fastän det borde ha gjort det

mest vill jag säga förlåt
för att jag var för feg för att försöka förändras
för feg för att stanna hos dig
och att jag ångrar mig

men jag vet,
att om du ger mig chansen
så gör jag samma sak igen