soffans tyg
sliter mot huden
stenhällarna kläderna människorna
skaver mot mig
tänk om jag kunde slipa
mina kanter såhär

har varit för många gånger i solen
sett den i ögat tittat rakt in
rakt in i livskraften, undrat
var mörkret tar sin form
har låtit det stråla genom mig
är jag fnöske kan jag
självtändas snart
brinna om ens en
tändstickslåga

har suttit timtal och stirrat ut
inget att häva ur, inget att
vara, kan finnas eller inte alls tills
det inte finns ett val kvar
myggen surrar, dricker
blodet ur mig, det är lika bra
jag vill inte ha det
det är ändå inte jag

även om det känns så
regnar det aldrig, värmen steker
huden, hjärnan, tror jag känner lukten
av min lever nu
ber mig snälla låt mig andas men
kan inte jag så varför du
och människorna på vågorna är av en annan art
jag speglar mig i vattnet men
inget ser bekant ut

i lägenheten är allt i sin ordning
allt har en plats utom du


myrorna kryper över
min hand, in i ljumsken, kittlar
som dina morgonkyssar
lukterna från då finns kvar någonstans
vill fråga
om du har sett världen
hur skulle du förstå mig
vill förstå dina hårstrån som
ställer sig rakt upp
känna känslan i huden
men den är inte min

och nog fattar jag att
du aldrig kommer hem
så länge mitt hem är mitt
finns inget att hämta här kan inget skänka
har en postorderkatalog en
målgruppsinriktning mot
mängder av människor, något
generiskt genetiskt tilltalande men
inget talar till dig
du handlar sparsamt
agerar varsamt
väljer orden som barnnamn ur en kalender
omsorgsfullt på måfå

jag undrar om du ser vem jag är
när du lämnar mig