ugnsluckan öppnas. doft av söndag sipprar ut i rummet
och allting är som vanligt. men allt har förändrats.
duken av linne döljer reporna i bordsskivan.
jag tänker att gaffeln är tung och kniven skär dåligt
och han tittar strängt på mig från sin ram av guld.

vi sitter i matsalen. en stol står tom
men vi tuggar, sväljer, andas. precis som vanligt.
såssnipan är av silver. från 1897
och jag undrar om bordet vuxit, eller rummet krympt.
över oss skaver ensamma tankar, tillsammans.

servisens blå blommor börjar blekna,
fast den alltid diskats för hand.
så tappar jag gaffeln. spräcker tystnaden. det svider.
sen börjar minnena prata. och de vill aldrig ta slut.
under skinnet är såsen fortfarande len. och varm.

vi tar en portion till. jag skär tunna skivor.
dina axlar sjunker. jag tycker att hans ansiktsdrag slätas ut.
explosion av vemod i mitt inre. smak av barndom
blandas med såsens salta, syrliga vinbär och smak av dill.
jag tänker att han skulle ha gillat pressgurkan.

kokkaffet visslar från köket.
varma hjortron får glassen att smälta.
och vi sitter nära. så nära att hud smeker hud
i soffan av plysch. den är mjuk och full av sanningar.
sen jag går ut. omfamnar det som finns kvar.