... synes vara
ej blott bara
det självklara
utan än mer kutym
bland poeter
och andra inom
den skriftande församlingens
mer försitktigt och oförsiktigt
ambitiösa skara ...

Känns så främmande
att med det skriftade ordet
som ursäkt och stöd
hylla någon som Tranströmer
eller vem det än månde vara
för att få bli förknippad
med dess livsgärning
även efter att den är död ...

För mig
var han från början
en snäll farbror i fin kostym
som då och då
kom på besök
för en kopp fika
eller en bit mat
i mitt barndomshems kök ...

Det litterära 
var någonting 
jag ej lärde känna
mer medvetet
förrän långt senare i livet
men kanske just därför
jag känner som jag gör
kring allt jag läser 
av vad andra skriftar
om hans betydelse
för deras skrivande om livet ...

Föredrar att minnas honom
som den snälle farbror
han för mig som liten var
då allt annat skulle kännas överdrivet
och därmed förminska 
det som han faktiskt efter sig lämnade kvar ...