rädslan är min och jag är hans


infektionen av kaos i min kropp
väller över och jag skäms för att
tvinga honom delta
i min ångestdans

han svamlar med alkohol inuti
om hur mitt namn ska förbli
inristat på hans kropp

och
han skapar någonting bortom allt
inuti mig


ångesten slår in med en käftsmäll
och kärleksrus är mig längre ej till
hjälp

det är så härligt att vara jag,
säger vi högt för oss själva
med ett, två, tre rakblad
i vår hud

visst är det helt fantastiskt
spännande - att vara sjuk

vem är jag

han har aldrig varit borta,
endast något frånvarande
och
om han bara visste
han som tror att han kan se


du behöver ej gå sönder,
skriver han och inuti mig
ekar hans mjuka lugna röst

det skrämmer mig
hur man kan känna såhär

magin i att han kan veta
utan att vi förväxlar ord
att vi kan vara så medvetna
om vad den andre känner
genom en blick

när han vidrör min kropp
vidrör han även mitt inre


kärlek har liksom aldrig
riktigt varit min grej - inbillar
jag mig, med gråten i halsen

snälla hjälp dig, för du vet
ej vad det är med dig
vad jag gör
vad du gör med mig


han har för mig alltid varit
min

rädslan, älvan, han
jag är ej bra för dig


och jag har alltid varit hans

"snälla
jag behöver dig nu"

mitt hjärta slog dubbelt
och jag har behövt dig,
varje sekund - jämt



han förför mig
jag förstör mig