I stäven Knútr stod, ombord på Karven med nio man. Det var mot Aldeigjuborg de styrde för att sälja de varor de hade och köpa vad som saknas, ty många av dem var dåligt härklädda.
Men nu när det for på Nevas vatten dämpades deras högmod för alla viste att dem själva och de andra på båten saknade erfarenhet i handel och krig, ty med Vígi hade de endast hunnit med simpla strandhugg och det förlorade slaget.
De styrde ut från Neva och ut till den vidsträckta sjön Ladoga, skymning nalkades och Ægirs döttrar var lugna, Karven for stadigt över vattnet.
”Broder tror du att hvi haver nog att byta för krigsredskap?” sporde Thórólf, med huld lade Knútr handen på sin kamrats axel och mälde ”Varför skola hvi icke? Ty hvi haver Mårdskin nog för sköldar och spjut.” ”Hvi äro allenast trenne som haver brynja” påpekade Dagr ”Envar kan freda sig med sköld likväl som en kan fredas av brynja” mälde Hemíngr som äldst av dem var och med dem orden växte åter deras mod.

”Natten faller fort, det voro klokt att övernatta på fast mark.” mälde Stígandr, hans råd de lystra och styrde mot ön som låg i Nevas gap uti Ladoga. Ön var överlupen av hasselbuskar som blockerade sikten till andra sidan ön, men unga som de var fann dem ingen oro över det.
Eld tändes och sovplatser ordnades på den lilla öns strand, oförmärkt sprang Hróarr fram och varnade med dämpad stämma ”Alene äro hvi icke” ty han hade spejat längre in på ön.
Innan de hann ta Hróarrs ord till förstånd så hördes ljud av bågar som spändes och Knútr sprang upp sporde ”Vem där i mörkret som med båge spänd står på lur!?”.
Fram ur mörkret trädde två brynjeklädda män som båda bar fina mårdskins mössor ”Har Norsken drivit eder alla ur husen?” sporde den långa av de två ”Icke är dessa drängar eller víkingr” genmälde den som var kortare.
”Sant, ty de skulle hört oss komma. Men icke är i ynglingar färdmän, som vaktar er last så illa?” sporde den långa medans han hukade sig och värmde händerna framför deras eld.

Det var svårt att utskilja men till slut insåg det att de var Gutar, ty deras tunga var mycket säregen.
”Det stämmer hvi äro Gautar men varken víkingr eller drängar, så färdmän är vad du kan kalla oss. Så vem är i?” sporde Somarlider barskt.
”Färdmän” bågskyttarna släppte sina strängar och klev ut ur mörkret ”hvi är på hemfärd från Aldeigjuborg, jag och min bror leder följet” avslutade han och pekade på den korte som han kommit med.
”Knútr Hallrsson, detta är mitt följe. Hvi far mot Aldeigjuborg.” mälde Knútr tillsvars. Den långe Guten handslagade med Knútr och genmälde ”Mitt namn är Graip, min brors namn är Gunnfjaun”mälde han och pekade på den korte ”hvi är Havdes söner. Du måsta ha bragder som mäts med Aldabergrs!” avslutade han, ty få män ledde män i så tidig ålder.

”Det är sant att mina bragder än äro ringa. Sålunda anser jag att var man i följet är min vän och ej mig underlydande, ty drott äro jag varken i rikedom eller namnkunnighet.” Förklarade Knútr för Graip och Gunnfjaun.
”Inomsintid! Vem vet vad framtiden förtäljer… Ofta har Nornorna spunnit härliga öden för Gautars söner!” mälde Somarlidr för sin kamrats favör.
”Hah, icke vet jag vad Nornorna har lagt framför er, men en oro rör i öst. En kampens man gör bäst i att vara vaksam därom. Ty det finnes mycket rikedom att roffa, skulle sådana tider råda.” skrockade Graip.

I ottan foro dem ut på Ladogas öppna vatten och styrde mot Volchovs gap samt Aldeigjuborg.
Strax uppenbarade sig Aldeigjuborg på strandkanten, det var en förskansad by vars hamn var full av båtar, stora och små, och det talades Dansk tunga, Finska och flera Slaviska mål. De anlade i hamnen och de bestämde att Hemíngr, Bjartr och Gautstafr skola sälja deras Mårdskinn. Hróarr,Rúni och Dagr vaktade Karven medans Knútr, Somarlidr, Thórólf och Stígandr strövade iväg bland färdmännens gårdar. Bland gårdarna fanns mången färdmän som förnöjde sig genom lekar både i kamp och i list. Snart var de splittrade och deltog flitigt i färdmännens olika lekar, de slungade spjut, sköt båge, brottades och drog i dragkamp.
Knútr deltog ej i dagens förnöjelse utan strövade vida omkring bland byns hus, iakttog handelsstånden på marknadsplatsen. I änden av marknaden stod en diger man på en vagn, han var väl klädd och han mälde högt att folk skulle samlas runt om, ty han skulle presentera sina varor.

Ifrån en av färdmanna gårdarna kom ett led på tio gående i kedjor ledda utav tre män som stötte dem med påkar. Det var män och kvinnor, alla vuxna men illa däran. Från den digre och hans mäns tungomål kunde det höras att de var från Tiundaland men deras trälar var utantvekan Irer, ty de var mörka till både hår och ögon.
En smal finne trängde sig fram och lade första budet och med det var bud kriget igång, främst angående kvinnofolket ty de var mycket fagra.
”Icke är han dum inte digre Svein” mälde en röd hårig man som kommit och ställt sig bredvid. ”Vem?”sporde Knútr ”den digre” mälde mannen och pekade på handelsmannen från Tiundaland.
”Han saluför dem dyrt ty han vet att snart kan varje färdman fylla sin last med trälar i kättingar.” ”Jaså?” genmälde Knútr undrande.
”Hah, jag trodde endast de var di inhemske som ej kände till ryktena.”
”Om att oro stör i Gårdarike?”
”Ja men då har du ju hört… Män sällas till Holmgård i lov om sold!”
”Men Hrörekr äro väl död?”
”Men hans frände lever ännu, och Helgi sitter bålt i Holmgård!” skrattade han djupt in i sitt röda skägg ”Steingrímr Sigsteinnsson från Möre” mälde han och räckte fram handen
”Knútr Hallrsson” och så handlsagade dem.
”Säg mig Knútr Hallrsson, vad gör en svenner som du i Aldeigjuborg?”
”Jag foro hit med nio kamrater alla spunna från Gautland likt mig. Hvi foro med Vígi Dragmäll, som föll i Venderland, och sedan hit. Nu talar hvi om att starndhugga norr om Ladoga”
”Hah inget mer än Skridfinnar där oppe! Om i äro stridsdugliga så varför kommer i inte med mig och mina män till Holmgård?”
”För du män?” sporde Knútr förvånat ”Sannerligen! Sannerligen gör jag det! En tapper skara från Möre men alla följer det mig, Steingrímr Sigsteinnsson!” genmälde han glatt och klappade sig på magen.

Knútr hade aldrig hört talas om varken den självsäkre Steingrímr eller hans far Sigsteinn eller någon kändman från Möre för den delen.
Steingrímr tydde Knútrs klentrogna blick och sporde bestämt ”Du bär svärd trots din ringa ålder! Lena kinder du uppvisar men du bär stridens järn likt en man… Så säg mig, är du endast högmodig eller hava du mannamod nog att göra dig värdig järnet du bär?” Knútr genmälde stolt ”Svärdet voro min fars, han gav det till mig när han låg inför döden. Det voro min farfars före det och det har smakat många kamper. Det äro min önskan att det får fortsätta göra det fram tills ätten äro död. Så ja, jag skola fara med mannamod och med mycket stolthet om du vill ha mig i din trupp! De voro mig en ära att svära ed åt en drott som drar i krig.”
”Bra! Gautars mod äro vida känt och det voro mitt nöje att fylla mina led med edert mod och en sann fröjd att betala eder sold. Avlägg svärds ed och i skall alla välkomnas som frände.” Genmälde Steingrímr nöjt.
”Icke kan jag svära för mina kamrater som ej äro här! De voro ett högts omanligt sätt att föra sig… Men jag skall tala till dem och giva dig svars i grådagningen.” Genmälde Knútr och de handslagade dem på.
Sedan på kvällningen möttes de allesammans i Karven och Knútr sporde för sina kamrater om Steingrímrs lov om sold och kamp i Holmgård medans de åt och drack på Karvens däck.
”Och hurusom vet hvi att denne Steingrímr haver börs nog att rusta mången man?” mälde Stígandr ”Ja icke vill hvi låtas bedragas!” genmälde Hróarr.
”Det var min uppfattning att Steingrímr var en hederlig man. Ej bar han en narrs anlete.” mälde Knútr ”Endast en narr värvar män på en marknad!” genmälde Hemíngr stört ”I lyssnar likt döva kärringar eller äro i bare rädda? Knútr giver oss val att manligt fara till Holmgård och dra i kamp för en kung! Ty vad finns kvar i vårt gamla Gautland? Norrbaggar som lurar i vassen? Icke far jag hem till ett liv på knä… Jag röstar för kamp och rov!” mälde Somarlídr högt och många höll med.
Och så bestämde dem att svära ed till Steingrímr i grådagningen och fara vida till Holmgård.

Grådagningens timma var inne och de stodo i hamnen vid Steingrímrs skepp som var målat i blått och rött.
Steingrímrs män såg allvarsamt på dem, ty de visste varför de stod framför dem. Från stranden kom Steingrímr med två män gåendes de hade lögat sig för morgonen.
”Hah här står i, i samlad trupp! Så… då har i bestämt er att fara med mig? Eller äro i här för att dräpa mig och mina män!?” hojtade Steingrímr högmodigt, inte med menig för hån eller misstro utan det var så han förde sig bland män.
”Hvi hava samtalat länge och väl, hvi äro här för att avlägga svärdsed till eder!” genmälde Knútr. Steingrímr log och mälde glatt medans han drog sitt svärd som en av männen burit åt honom ”Jag förser mig ej med någon ramsa, men utifrån vad Knútr har mält om eder så tror jag nog att i vet vad som behövas yppas.” han sträckte fram svärdet och Knútr lade hanflatan mot det kalla bladet och mälde ” Med huldhet jag svär att i strid uppbåda allt mitt mannamod och styrka, att anfalla en, stå fast mot två och aldrig ge vika för mindre än fyra. Jag svär att vara manlig i mitt sätt och uppvisa god drängskap. Skola jag bryta denna ed jag eder givit skolen det vara bevis på min falskhet och min omanlighet.” De andra Gautarna upprepade Knútrs ed med sina handflator på svärdsbladet när de var klara genmälde Steingrímr ”Och jag svär till eder alla att jag skola vara den yppersta drott. Jag svär att vara eder givmild, ärlig och rättvis. Jag svär att leda med god drängskap och giva eder alla eder sold! Skola jag svika denna ed så äro ingen till mig bunden! Nu hälsar jag eder alla som frände!”

De hälsades välkomna av Steingrímrs män och de var sannerligen en skara, ty de bar alla ärr som bevis för deras leverne, väderbitna och solbrända var dem också, samt var de precis som sin drott klädda i tatueringar ända ut i fingerspetsarna, de unga Gautarna förstod mycket väl att detta inte var några simpla Vikingr de svurit sig till utan hårdhudade stridsknektar.
Steingrímr tog åter till ord ”Jag äro en sjödrott och därför haver jag ej någon drätsel att taga guld från och giva eder i gåva. Utan får därför eder giva krigsredskap och härkläder i gåvor, men innan i rustas så äro det dags att i möter Myrtassen!” det sista yppade han med ett leende.
”Håller i skogskissen på skeppet?” utbrast Rúni medans han ängsligt blickade över skeppets däck, detta fick Steingrímr och hans män att falla till skratt.
”Nej, icke för hvi oss med vilda djur ombord vår båt” mälde Verskulf som var Steingrímrs styrman och utifrån hans yppande även den som höll båten mest kär.
Nu mälde Steingrímr åter ”Det äro min önskan att i besmyckar edert skinn med brödraskapets härtecken, ty hvi anser att den giver tur både uti striden och i livet. Och må den vara edert bevis för tillhörighet vart i än i världen far. För nu drar hvi i krig och de voro mycket oklokt att vända magiska krafter ryggen vare sig det äro av onda eller goda slag!” Han kavlade sedan upp sin ärm och visade den björn som prydde hans överarm och mälde ”Nå bär i Myrtassen eller icke? Äro hvi stallbröder?”
Somarlidr var först av Gautarna att ta till orden och han mälde högt och bålt framför Steingrímr och hans tjog knektar ”Jag skola bära Myrtassen och låt det vara prov på trohet till eden jag svor!” Och med barmen fylld i högmod följde dem andra i Somarlidrs anda och Knútr var först efter honom. När Knútr sedan va klar stod han stolt intill sin vän Somarlidr och de inspekterade sina björn tatueringar som de båda placerat på underarmen.

”Nu bär hvi ärmar likt män! Vänta bara tills flickorna får skåda vår krigsmanna gestalt!” mälde Somarlidr ”Hvi drar i krig vän, dessutom till ett främmande land! Jag tror icke frillor väntar oss.” Genmälde Knútr ”Hah kvinnofolk finnes städse!” skrattade Somarlidr.
”Knútr!” mälde Steingrímr medans han gestikulerade att han skulle komma till honom ”Jag haver något jag enkannerligen vill eder giva” sporde han när Knútr kom fram till honom ombord på båten ”Denna Spángabrynja gingo en båld basse runt med i Saxland innan jag togo hans hufvud med bredayxan” mälde han och kastade det tunga lamellpansaret i Knútrs famn, som tog emot den med en dunst. ”Icke hava jag gjort mig förtjänt av en sådan dyr gåva!?” Genmälde Knútr förbryllat.
”En anförare måste vara väl härklädd så att han kan anföra män i strid utan att frukta för sitt egna! Ty en god anförare sätter sina mäns liv framför sitt egna! Dock hade en hjälm varit dig mer till tjänst, men jag haver ingen att ge.” Genmälde Steingrímr stort och gav Knútr en huld klapp på axeln ”Dessa gåvor tar jag hult emot med stor glädje och vördnad” genmälde han Steingrímr och bockade. ”Men någon anförare äro jag ej och de andra svor till dig, liksom jag själv gjorde…” fortsatte han. ”Måhända, men du känner alla dina Gauta-bröder väl, vilket jag icke gör, ännu. Ity jag ber dig att anföra dem, eljest blir det bara oreda bland leden, enär man följer den man hava vördnad för. Så medelst dig anför jag hela hopen.” Genmälde Steingrímr och slog ut handen för att handslaga ”Jag skolen göra mitt bästa!” lovade Knútr och handslagade .
Precis när Knútr skulle kliva av båten mälde Steingrímr igen ”Se till och få det där fordomdags svärd du bär slipat innan vi far åstad!” och kastade ett armband av den typ som var gjord i silver och användes som valuta vid handel. Knútr bockade med ett leende på läpparna, ty han förstod att han svurit sig till en god drott.