Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kan man gömma sig i ett andetag?

 

 

 

Stigen har vaknat upp, prasslande löv runt mina fötter. Slängda plastskedar och trasiga plastpåsar lättar och flyger runt. En vind kall och kylig biter sig fast i mina nakna händer. Solstrålarna trevar sig fram, väntar på att få värma torra och brutna kvistar.

Jorden, månen och stjärnorna lever inom mig. Slåss om tankarna, viker sig ibland för mörka hål och andra mystiska väsen. Universum lever i alla mina kärl, letar sig fram i det oändliga vi ej vet något om...




Bunden vers av genni VIP
Läst 266 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2015-04-10 20:17



Bookmark and Share


  anits VIP
Mycket berörande skaldat!
2015-05-07

  Lars Hedlin
En text som berör!
2015-04-12

  petter rost
Det här är verkligen vackra ord, så levande, för den ogripbara oändligheten – med eller utan en gud i överkanten. Oj vad det känns att följa dej på stigen i det soltorra skogsbrynet, ända fram till den där – oändligheten!
2015-04-11

  aol
Verkligen en dikt med känsla och djup,
2015-04-11
  > Nästa text
< Föregående

genni
genni VIP