Allt går inte att säga allt kan jag inte skriva: den som är min vän kan läsa när jag säger att himlen är ett bläck som rinner över skogen och skriver dikter över savande stammar när orden från natten faller över jordens frusna skorpa för att väcka lusten till att se och höra röras och beröra le och gråta gå och stanna blöda och leva och ingenstans bor möjligheten att ord är verklighet att det sagda är detsamma som det dova ljudet av hjärtat som är tid som är liv som är allvaret bakom språkets ofullkomligheter och blyga masker Den som är min vän: läs björkarnas haikus läs ekskogens höga visa över barkens svällande ådror läs om längtan efter skummande bäckar när våren kommer när tranorna skriker och lyssna till ett hjärta som sjunger jojken vid den befriade sjön under nakna morgnar