När jag sagt allt jag skulle och redan börjat packa 
står där ett ensamt ord i vrån
blekt och hungrigt
och frågar: jag då?

med ord är det så
att du kan inte utspisa dem ett och ett
de måste ha sällskap till bords

du kan inte heller låta dem stå och tyna bort
som glömda krukväxter i en skrubb
alltid någon skulle undra
livet skulle efterforska ditt mentala tillstånd
det skulle göra dig generad
ifall du bleve påkommen att mumla enstakt ord 

ensamma ord är som tappade maskor
börja repa upp och nysta - det tar ingen ände
de är som färgstänk på den vita duken
som flugfällorna i ett sommarkök på landet
- tilldragande 
de hugger tvärt

Det stod ett hungrigt ord i farstuvrån
och jag fick packa upp igen
Så började det om