Det slår hårt, krossar skallens sköra ben från insidan och fallet är förödande för själen.
Modet, som en gång forsade i mina röda ådror bildar en bucklig gloria kring det avfall som befinner sig inom den vita linje, FBI agenter målar ovan asfalt i de där filmerna där mord begås för nöjes skull.

Mitt namn, min vilja. Mitt Jag.

Skakar galler, inlåst i en vit bur jag bär om bröstet – galenskapens boning – jag dess drottning, utan kronan utav guld och glittrigt silver, att bära. En tjänare i ett luftslott av drömmar, ensam i dessa helvetets korridorer där änglar en gång slaktades för att önskningar kanske skulle slå in.

Nu, ett hån – den verklighet jag lever i.

Jag ville bara bli älskad, en gång på riktigt – utav den kvinna som skapade mig för tre decennier sedan.
Den mor jag läste om i sagorna, som slutade med ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” istället för att kasta brödsmulor i mitt flickrum för att inte tappa bort den trygghet, jag lekte mig till precis innan

jag somnade.