Vi hamnade i korsningen öst-väst / nord-syd – at the cross roads. Där blev vi en kväll och mycket av en natt i dovt ljumma juni, uppdämda i vår egen nyhet. Blickar bakom mörka glasögon, leenden på försök, lite plock i avståndets vilda landskap inunder oss, ett trevande i den plötsliga närhetens överrumplande vilsna nu.

Maten kallnade orörd, oräknade glas och flaskor på bordet. Han med Michael Jackson i bandspelaren rörde sig snarlikt fram och tillbaka över asfalten. Ville du skulle göra honom sällskap, du behärskar ju även dansen. Du tvekade, tömde ditt glas, reste dig, gick fram och kysste honom på kinden och stack två tjugor i hans bröstficka. Några kvarter nedanför oss steg kanalens vatten, kvällens flod av aningar.

Knastret av ljusgrått gryningsljus mellan husen, glesnande sällskap försvann i den viskande morgonen, försiktiga röster utmed husens sovande fasader. Som en vilsen duo vinglade vi iväg över esplanaden, bort mot hem.

Annan musik, Sahara, apelsinfärgat ljus över taken, glas, infall, berättelser ur vår värld. Paris' broar där vi i sagor och verklighet gått, Pont Neufs tunga knästående i Seines smutsiga suckar; dova skogar, ängar, öknar, romantiska fantasier på drift.

Uppkravlade på morgonen vaknade du i ett jämmer med mitt huvud på ditt sköte och min ena hand över ditt vänstra bröst. Bara minuter till avgångarnas avgång, frukosten jag köpt upp fick du med dej i en plastpåse. En gnisslande timme utan ord. Utan dofter, ingen smak, ingenting. Bara bort, varit.

At the Cross roads – och vi valde aldrig någon av vägarna, gick därför inte fel. På perrongen börjar en annan berättelse som redan då var slut.