... hur underbart
det känns
och hur fint det är
att ge
utan att förvänta sig
någonting tillbaka ...

Givandet i sig
är ju någonting
som förväntas
att du i ord och skrift
hyllar i stort och smått ...

Att så inte göra
är ju ett tecken på
egensinnighet
ogenerositet
och i det närmaste
något som 
vi förväntas betrakta
okristligt 
eller en hädelse
oavsett religion ...

Men om du 
under hela ditt liv
tillåtit andra
att ta för sig
av såväl allt du har
som av det som finns inom dig ...

... till den grad
att när du en dag
ej längre har någonting kvar ...

Då blir ditt perspektiv
på det där med
att ge och få
rätt annorlunda mot förut ...

Ty om du ej
får någonting tillbaka
efter att du 
i enlighet med din natur
oegennyttigt eller ej
allt du äger och har 
mer eller mindre
frivilligt försakat ...

Då spelar 
de allmänna konventi0nerna
inte längre lika stor roll
när insikten infinner sig
inom varje skrymsle och vrå
i hela dig
att de flesta som 
uttalar sig
om givandets högre
oegennyttighet 
som det allra mest
hedersamma och god
som ''alla'' vet  ...

... blott ger 
när det inte påverkar
deras egen kalendertid
eller övriga personliga trygghet
jämväl anseende och ryktbarhet ...

Önskar att fler 
vågar uttala 
och sprida insikten om
att det fina med att ge
kan vara nog så sant i sig ...

... men också att
för att kunna fortsätta ge
måste man någon gång ibland
också tillbaka någonting få ...

De som vägrar 
att ens tänka tanken 
på att det faktiskt är så
är oftast de 
som ger
men bara då och då
och framför allt 
när andra ser på ...

... för att minska
det dåliga samvetet
för hur mycket 
de nyttjar andras oegennyttighet
för att berika sig själva
och för att sin aktuella livskvalitet
kunna fortsätta hålla på 
en betryggande nivå ...