... nu för rätt länge sedan
en tid jag gärna säger
mig ha svårt för att komma ihåg ...

... men som tyvärr
är lite för svår att glömma
därför att jag dels
kom saker och ting för nära
och dels
för att jag på tok för mycket
såväl fick läsa,
hörde och såg  ...

Innan den tiden
visste jag
eller åtminstone
trodde mig veta
att saker och ting
var tämligen i olag
på högre nivå ...

Något som den tiden
allt för väl bekräftade
som en sanning
vilken var obehagligt värre
än vad jag ens
i min vildaste fantasi
kunnat föreställa mig
och väsentligen allvarligare än så ...

Idag ser jag 
hur utvecklingen
fört oss alla och envar
till en punkt
där sanningen om 
hur saker och ting 
faktisk har kommit att bli,
är och hur det för oss
mot en synnerligen 
skrämmande framtid ...

... att vi för 
att vi antingen
glömt 
inte vågar
eller
helt enkelt
är för rädda för att fråga ...

... men än mer rädda
för de svar vi skulle kunna få ...

Istället 
samverkar vi
på alla plan
från högsta
till lägsta nivå
i vår kreativitet
för att finna ut
temporära lösningar
som såväl lindrar
som döljer
hur verkligheten 
egentligen ser ut ...

Lite som om
vi tappat tron på
vår förmåga
att finna verkliga lösningar
på de problem som finns
och tror 
att det viktigaste är 
det som händer här och nu ...

... som om
vi blundar för konsekvenserna
av att inte göra någonting
så kommer vår delaktighet
i det som i framtiden 
är på väg att bli allas vår 
bistra verklighet,
vara någonting 
som ingen ens längre minns ...

Ingen ny strategi i sig
utifrån ett historiskt perspektiv ...

... Men skillnaden idag
är att vi väljer att tro
på sanningen 
och
rättfärdigheten 
i densamma ...

Det, min vänner ...

... är någonting
som borde skrämma 
oss alla och envar
som ännu har 
något uns av 
skygglappsfri
observations- och tankeförmåga
aktivt kvar  ...