Barnen sover, snusar sött bredvid varandra i dotterns varma säng. Hunden ligger tungt på golvet, det rycker i de korta benen – jag hoppas innerligt han jagar rådjur eller hare, på vida fält.
Ljusen glimmar i det dunkla morgonljuset, det är tidigt – alldeles för tidigt för att vara lördag, men sömnen infann sig aldrig och irritationen över John Blunds frånvaro fick det att krypa i hela kroppen.

Kaffet landar välkomnande i tom grop.

Det är konstigt, att jag inte kan flyga – då var och en utav mina tankar fick vingar medan månen gick med långa ben över taknock och tomtgräns. De flög högt och lågt, seglade längsmed sängkammarens betongklädda tak – kastade glasskärvor över mina ögon utan lock, ett skådespel jag inte ville se eller känna. De bar ditt ansikte min vän, utan en famn att hålla. Dök, utav förvarning – slog mot pannben och lob, pockade stora hål och byggde bon varken jag, eller vi fick plats i. Precis så stora för att du skulle kunna stå där, tyst. Du sa inget, bara stirrade på mig. Dina ord från igår var tydligen nog, de fick räcka.

Från rygg, till sida, från sida till mage. Sängen saknar ett komfortabelt parti, efter ditt helt utan förvarning – hej då, bye bye, arrivedechi – sorti. Svett blandas med tårar, vill inte drunkna, glömt hur man gör för att simma. Du var min trygga punkt, nu flyter jag på öppet hav – land ett minne blott.

Lägger trötta händer om kaffekoppens vita, välkomnar hettan som bränner – ett bevis på att jag fortfarande lever. Knådar mungipor, lägger smink över rödgråten kind; en mammas plikt, att bära världen på sina axlar, stark i motvind.

Och hör så, dörren till fnitter och fantasi sakta knarra och små fötter tassa i hallen. Jag ler och öppnar mina trötta armar.