Känner andetagen, smeker strupe och landar mjukt i vårknoppad lunga. Det drar i egentligen väldigt trötta lock, som hänger tungt över sömnig blick. Det är kyligt, även här i kökets annars varma vrå. Bär tofflor och för stor kofta, ljusen dansar bredvid, fast solen börjat kasta sömndruckna skuggor utanför fönstret, på fasaderna mina anonyma grannar rår om.

Sluter livet om min ömma kropp, bäddar in axlar och ben till minnet utav din röst. Minns slaget, när den där lilla elektroniska apparaten – likt EKG – fick mitt hjärta att slå hårt långt där inne i bröstkorgen.

Ett nytt meddelande.

Med darrande händer, stirrar nästintill chockerat på den glansiga displayen. Ditt namn, klart och tydligt. Ditt namn, hos mig i cybervärlden.

En saknad, en vilja och känslor du inte kan döva, hantera. Du delar min smärta. Jag är inte ensam, vetskapen är berusande och det rusar, galopperar vildhästar hjärt- och lugnräddning bland ettor och nollor som gör det möjligt för oss att tala med varandra.

Kan jag ringa?

Bokstaverar ”J-A” och skickar. Din röst, når mitt öra och jag får bita mig hårt i läppen för att du inte ska höra, de utav mina tårar som faller ur lättnad och glädje. Vi samtalar, i rädsla och förståelse. Möts, kanske inte i mitten men längst en väg, jag tror jag får vandra. Blundar, väntar. Kommer du ta min hand, kommer du ta första steget?

Frågorna är många. Men igår kunde jag somna. Sova, om än för några timmar. Nu håller gryningen mig sällskap, som för att säga – viska; du är inte ensam min lilla flicka.