... den dag
vi väl står inför döden ...

En sanning 
vi över tiden
utvecklat innerligt väl
utifrån den fördom
den en gång var ...

Allt på grund av
vår växande rädsla
inför att tvingas möta
det mest skrämmande
vi inom oss vet ...

Sanningen 
som tillsammans
med vetskapen
om att vi föds till detta liv
är den enda 
beständiga sanning
vilken existerar
i denna allas vår
gemensamma verklighet ...

Det är egentligen
inte mer än några få
som skulle behöva
vara ensamma i slutet
av sina liv ...

... om vi blott 
kunde få 
fler att förstå
att ensamheten
är någonting
vi alla och envar,
vilka när den
vi älskar, bryr oss om
och tycker om
gått ur tiden ...

... hoppas kunna fly
och slippa uppleva
den obevekliga känslan av
det ensamma tomrum
vilket är det enda som är kvar
när den vi mist till sist
oundvikligt lagts i sin grav ...

Men vi lever i  en tid
där det är 
allt mer kutym
att det mesta 
för de allra flesta
handlar om 
vad vi väljer för kostym ...

... emedan allt 
som påminner om smärta
men även glädje och lycka
vilket kan gå förlorat
tillhör det som är
intet annat än kallt ...

Vi lever i verklighetsflykt
men hävdar vår närvaro
i verkligheten som absolut ...

... allt för 
att ha någonting gemensamt
som försvarar vår illusion
om att ensamheten vid tidens slut
är vad den alltid varit
nu precis som förut ...

Det jag önskar 
är att vi alla och envar
vid dem vi älskar, bryr oss om
och tycker om i våra liv
stannar kvar
när deras tid 
är på väg att ta slut ...

... eller när 
det så känns
eller så ser ut ...

Inte blott bara
det blir mindre ensamt
för den som är på väg 
att lämna detta jordeliv ...

... Känslan av ensamhet
blir även lättare 
att hantera och leva med
för oss alla och envar
som efteråt blir kvar ...

Men framför allt
är vår närvaro
kanske just det
som behöver komma till
för att 
den vi älskar,
tycker om och bryr oss om
ska känna 
att det finns skäl att stanna kvar
och därmed få energi, ork och mod
nog för att kunna stanna kvar i vårt liv
ett litet eller längre tag till ...

Ty ingen,
absolut ingen
önskar sig ensamheten
som det enda sällskap den får
när livets slut närmar sig
och intet mer återstår  ...

Men oavsett var du
i din uppfattning kring
det jag förmedlar här står
så gäller den universella sanningen
att du själv avgör hur det blir
eftersom det du ger
utgör en förutsättning
för det du  själv i slutändan får ...