Sorg, något som känns så jävla mycket - men sällan går att ta på. Inget ord räcker till, meningar framstår tafatta när de försöker förklara hur det känns - på insidan.

Kan försöka stava mig ett rakblad, förklara hur det äter sig genom skinn och kött på min redan flådda kropp. Hur mögligt ben blottas, salt som hälls litervis ner i gap större än Katlagrottan, hur syra har våldtagit tårarna och bränner stora hål i seglivad kindvävnad. Venerna står torra, törstiga – dess pump för länge sedan slutat fungera.

Hur det liksom är som om varenda en utav himmelens änglar fått sina vingar avslitna och dött över ryggens utmärglade benrad, bröstkorgen en öppen bur och vanvettets demoner härar fritt i den luft som likt nålar rispar lungornas cellvävnad, blodig från insidan.

Sorg, en spikmatta utav lava. En käftsmäll som får varenda klocka att stanna. En längtan som aldrig går att döva.

Nä, det går inte att förklara – sorg känns så jävla illa.