Itu är mitt förstånd,
styckat i separata delar.
De gled isär i vinden,
flöt uppåt mot solfläckarna
mot det blå taket.
Ljudlöst i ultrarapid skedde det
och jag hann aldrig se
att svarta vingar seglade där intill.
Nu är det för sent
änglastoftet formar om sig,
om och om igen.
Skiftande med den tysta vinden
skapar luckor i min soptipp till sinne.
Det unkna mot det vackra.
Dofterna samlar sig i ett virrvarr av emotionella kopplingar.
Om jag bara kunde fånga en
och hålla fast...
Omtumlad av universum kräks jag upp tomheten,
svarta vingar landar på golvet,
vad gör jag med dem?
Inte ett damm mot azuren,
inte en fläck framför solen,
inte en bris i valvet.
Men i min mage huserar en storm.
Sopar allt under mattan.

Dagen efter är bakgården full av döda korpar.