Det river hårt, mot skinnets spända framsida
på knä i gropen vi grävde medan vi låg, nakna
i varandras händer
Dina kyssar smakade vin och mogna drömmar
ett frö i gryningen och jag minns din blick
som om den såg mig, för första gången

Liemannens förklädda tänder, ett leende utan vingar
smeker kind, med jorden som begraver levande
den famn som amputerades
livet som skapades i soluppgången
och spruckna hallucinationer torkar svettpärlor
kroppens egna tårar
från sådda åkerrännor som klär bekymrad panna

Står på alla fyra, i graven som sakta brister
till brädden, de iskallas vigvatten som blev över
då synden var för stor
för samvetet som drunknade, likt de klunkar utav vin
som bränner hål i ångestgrotta

Gapar, välkomnar floden - sköljer rent
reser stenen över dagen och chansen om ett lyckligt slut
om viljan att säga ja och ser ditt namn i guld runt finger sakta
suddas ut
när lungorna fylls och mörkret bäddar ner min blick
till minnet om vad som skulle kunnat vara, bli mitt

bli ditt – vårt – om vi bara varit starka nog och vågat leva