jag demoleras bit för bit
de minsta kroppsdelarna först
fingernaglar, tår och blygdläppar
näsvingar, amorbåge och örsnibbar
imploderar sakta och ljudlöst och tror mig suddas ut i ljuset av ensamhetens släckta lyktor
ett fackeltåg i brand längs min ryggrad
en vettskrämd fågel i min revbensbur
inhägnad av kött och passivt sotade lungblåsor


i mjukt tyg och med sot på händerna skriver jag ditt namn på golvet och fattar eld när jag minns vad du gjorde mig
vad orden vred ur mig och mitt rosa kött
memorerar
vilka steg jag tog som ledde mig till dig


och jag exploderar tyst över ett stilla kontorslandskap
sväller över såpat golv och slickar klorin av stolsben
hänger i ensamhetens bojor
gnager din doft ur min halsgrop


och det droppar över torg där jag möter främmande män efter främmande män efter främmande män
häller öl över håriga bringor
slickar av dem all mystik
kryper samma väg som jag kom tillbaka
letar tappad tråd
för deras ord tar mig till den jag blir i din famn
hur älskligt
sakligt
farligt
du såg på mig
styva lemmar och organ
dränkta i dolcegabbana
inte för en sekund mäter sig med elden du tänt i mitt hår


med rivsår över kroppen
blänkande rivsår som soldränkta takåsar
leder din blick över min mage
rött vakandes över ditt huvud mellan mina lår
som ett öppet öga in i mig


och jag sväljer stoltheten med hallonsaft
blandar hallonsaft med sprit och sprit med vemod och sänder mina sista ord ut i en cyberrymd jag aldrig tycks nå

om hur jag försökt
om hur jag verkligen försökt men inte inte inte kan
sluta tänka på dig