Du vet;

den där maschinen som står i skåpet,

som aldrig används till något
men kostade en förmögenhet

ikväll sätter jag mig tillrätta på dymostolen,
i den vacuumsäkrade styrhytten och rattar in



en värld
av koordinater,
brusande flykt

jag glömmer rummen
108 kvadrat dammsug
plock, städ och utrens
det ständiga städandet
lämnar breddgraderna



hamnar i historien,
bakom tapeterna,
i penseldragen på
de slitna väggarna

och tänker att;
den enda person jag vill möta,
ur ett historiskt perspektiv är

mig själv



Faller;
som när något
tappar greppet
ramlar loss, ur



Det är nu du säger saker som egentligen är;
självklarheter



du charaderar,
telosar språkets
röresler, mimiker,
bygger ett univers
ovanpå mitt eget,



Jag har ingen aning om
hur du kan bedra mig.