Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nattliga tankar om en ängel

Jag såg en ängel. Hon satt hopsjunken på marken och jag förundrades över det jag såg. Hon lutade sig mot en sned trädstam och tittade i sina händer. Vingarna skavde mot barken och jag förundrades över vad jag såg. Var det en ängel? Eller kanske en älva. Rimligen borde jag ha gissat att det var en utklädd människa med lösvingar, men en sådan kliar sig inte på ryggen med vingen. Jag nöp mig i armen - meningslöst förstås, men vad gör man i en sådan situation? Hon borde ha förståelse för att jag bara stod och glodde. Jag förundrades över vad jag såg. Men efter en stund såg jag en tår rinna mellan fingrarna så jag reagerade. Det slank bara ur mig:

Kan jag hjälpa dig med något?

Ja, med allt! (Det kom bestämt och utan tvekan eller ironi)

Lite mycket begärt, sa jag, men jag ser ju att du är ledsen och någon lindring kanske jag förmår ge? Jag är förstås bara en människa, men ... Varför sitter du där och gråter.

Jag förstår ingenting!

Vadå?

Hur allt det goda kan överleva i den enorma ondska som behärskar jorden?

Enkelt. Det är kärleken.

Så tittade ängeln storögt på mig. Jag såg de förgråtna ögonen. Jag anade ett svagt leende, men bara ett kort ögonblick,  i det sorgsna ansiktet, men inget sades. Det verkade helt meningslöst.

Efter en stund såg jag hur vingarna började växa. Eller om de nu bara vecklades ut. All min koncentration låg på det undersköna ansiktet, så jag såg inte så noga. Hon satte sig nu på huk. Jag tog ett steg bakåt för jag vågade inte röra vingarna som kom närmare. Tänk om jag skulle berätta för någon att jag vidrört en ängel! Skulle jag hamna på dårhus då? Så reste hon sig upp och jag skämdes för att jag stirrade så. Ett kort ögonblick tittade jag bort. 

Plötsligt kände jag ett enormt vinddrag så jag stapplade lite bakåt. Hon hade lättat från marken. Försiktigt flög hon förbi trädets grova grenar och satte sedan högsta fart rakt upp. I sanning en enastående prestation. Jag tittade efter henne ungefär som om det vore en månraket. Ingen skulle tro mig om jag berättade. Men som en absolut ljudlös månraket var det. Bortsett från ett mäktigt svischande från vingarna, förstås! Hon hade uppenbarligen en egen stark vilja.

 

Hon hade nog något viktigt att berätta! Jag förundrades över vad jag såg.

 




Prosa (Fabel/Saga) av erkki
Läst 502 gånger och applåderad av 12 personer
Utvald text
Publicerad 2015-05-20 23:42



Bookmark and Share


  Johan Strömstedt
En härlig text med hög trovärdighet trots att objektet inte är något jag stött på, ännu kanske bör tilläggas efter att ha läst din text. Du håller genom hela texten intresset uppe för betraktaren, vilket absolut inte är lätt. Helt enkelt en fin text
2015-06-01

  ULJO
Fint skaldat, briljant
2015-05-22

  limerick
Så finstämt och ömsint.
2015-05-21

  Ljusletaren VIP
Wow så berättande vackert och en bland de bästa texter som du har skrivit/kram
2015-05-21

  walborg
Ömsint och fin bild och konversation om vår viktigaste fråga för människans överlevnad idag.
2015-05-21

  Elina Vacker
Mycket bättre *applåd*
2015-05-21

  Elina Vacker
finstämt och lite mystiskt, tycker om stämningen i den här lilla sagan.

En petitess: du kallar ängeln först för "hon", sedan "hon-eller han", sedan "den" och till sist "honom/henne". Jag tycker du ska använda "hon och henne" konsekvent, det tjänar texten på.
2015-05-21

  Angel of love
Väldigt fint och ömt skrivet.
2015-05-21
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki