Så här var vi då: ett arbetsmöte
efter skilsmässan.
Vi måste tala om dotterns födelsedag.
Hon beställer kaffe med persisk brytning,
barristan frågar vad jag vill ha.
"Att inte vara här?"
Han skrattar inte. Inte heller hon.
"Jag skojar, en kaffe".
Hon sitter mittemot,
ett minne sköljer över mig-
det är sommar 2007, vi är i Durrës, fikar på Demi,
hon har svart hår och vit klänning-
den albanska sommaren påminner henne om sin barndom
men den heta sanden äter upp hennes fötter;
en kalk från hennes modersmål.
Flickan är sex år bara och skrattar någonstans.
Jag frågar om hon minns detta, men nej.
Hon har glömt.
Vi vänder samtalet mot födelsedagen,
och jag gör allt jag kan för att glömma tillbaka
hettan, sydalbanska solen, kaffets bitterhet.
Vi enas lätt som vanligt,
vi var alltid en bra duett i praktiska frågor;
kanske för att vi då inte behövde känna efter
vad vi saknade i tillvaron.
Men man orkar leva i ett projekt hela tiden.
Vårt äktenskap var ett fuskbygge:
det räckte med en storm, och bjälkar och takpannor föll.
Vi skiljs som - hur ska jag beskriva det?
Vår relation påminner mig om vapenvilan
mellan fiendeländer. Men sent den kvällen
får jag ett SMS från hennne. "Det var en bra sommar".
Konstigt, men detta glädjer mig.