Från slummen i Somalia, till Rinkeby Stockholm.
Har inte sett det paradiset som de snacka' om.
Hade velat stanna hemma om jag hade ett val.
För när jag kom hit var det en helt annan värld.

Var ett tag ensam utan några vänner.
Den ensamheten att ingen förstår en vad man än säger.
Att man är ensam i allt, och vet att man aldrig duger.
Hur ofta har jag inte känt att mitt liv faktiskt suger!

Hamnade lätt i konflikter.
Ni som inte levt såhär fattar ej. Hur det är att bli ifrågasatt och att inte kunna förklara sig. Du är tvungen att lära dig men ingen är där att lära dig. Ingen vill förstå dig. Ingen vill ens komma nära dig.

Exakt så. Ingen hör det man säger. Ingen ser det man känner.
Man fortsätter ändå leva. De undrar vad som håller än vid liv.
DRÖMMAR!

Tre år senare.
Jag har bara blivit bättre.
I en värld av drömmar, nu går det bara framåt.
Har kommit en bra bit så jag sparkar bara uppåt.
Från ABC till poesi. Från IP:n till stor scen.
Fan vad mycket som har hänt på tre år.

Som invandrare, sitter jag i ett klassrum.
Alla kunde bättre. Det var nåt ord som jag inte fattade.
Det var en kamrat som satt bredvid mig så jag frågade.
Han skrek ut, att han har nog. Han blev arg och ba drog.
Nu. tre år senare, får ett samtal.
- Tjenare broder. Vad händer?
- Bara bra. Hur är det med dig.
- Jadå! Behöver ba lite hjälp med en grej.
Jag är nu bättre så det e klart att jag hjälper.
Jag skryter inte. Jag bara säger.
Nu är jag stabil. Ensam med stil.
Stolt förortsunge, läs på min profil.
Jag var tvungen att lära mig men ingen var där för att lära mig. Men nu har jag lärt mig. Att jag inte är ensam, att det finns folk som förstår mig.

Uppväxt i Somalia med chillar nu i orten. Försöker hitta hoppet, bror, svär. Inte lätt att leva så här. Försöker skilja isär mina ärr. Kärlek till de som accepterar mig som jag är. De som aldrig sa åt mig hur jag bör va. De som va där för mig sen första da'n.
Efter tre år av lärande. Tre år av lidande. Tre långa år av kämpande i Sverige.

Jag bryter fortfarande.
Jag bryter språket och lagen. Följer aldrig normen.
Ber inte om förlåtelse. Inte heller om förståelse.
Jag berättar det jag berättar, men söker ingen bekräftelse.

Får höra att jag inte har någon talang. Att jag borde lägga ner.
Vissa säger att jag inte kom dit än, att jag borde växa mer.
Vissa säger att jag borde skärpa mig. Att jag borde gjort mer.
Men ingen av de känner hur jag känner. Ingen ser det jag ser.
Så jag lever som aldrig förr. Jag lever och jag ler.