Varje gång något går snett får man frågan:
Varför krångla när man kan hångla?
Låt mig svara:
För att man inte kan hångla om man inte älskar. Och det är inte lätt att älska när ens hjärta är fyllt med ilska.
Iska.
Hat.
Rädsla.
För många känslor som har samlats under så många år.
För många sår så att en inte längre vet vart en står.
Men man skörda som man sår.
Så jag antar att allt det där är mitt fel.
Jag borde ha vetat mer.
Men nu jag ser.
Respekt och kärlek.
Ironin.
Det finns ingen respekt i världen jag lever i.
För många hinder. Det är ba att ta i,
De sa.
Och det är all problem börjar.
Vi lyssnar på "dem"
Vilka är "dem"?
"De" får det att se ut som att vi är de onda.
Att vi är problemet i allt det hära.
Men sanningen är att vi är soldater i deras system.
Vi är schackpjäs i ett mycket större spel.
Sen barnsben. Vi tar order från "dem".
"De" sa att det är bäst att jag lyssnar
Om jag vill överleva denna värld.
"De" tog ifrån mig allt och sa att jag var ingenting värd.
Men man lär så man lever och man lever som man lär.
Nu ser jag meningen med allt det här.
Men problemet är att det inte finns någon lösning.
Och hon frågar:
Varför krångla när du kan älska?
Habibti, det är inte jag som krånglar, allt är redan fucked up.
jag har inget hjärta så jag kan älska.
Jag ber om ursäkt för mina handlingar.
Och om jag kunde göra om de skulle jag göra de annorlunda.
Och kanske det är försent nu.
Men är det verkligen mitt fel att jag är stel?
Att jag är hård som en sten.
När jag varit en soldat sen barnsben.
Och här kommer frågan:
Varför göra det så svårt när det kan vara så lätt?
Men har du hört har du sett?
Var du där? Har du känt?
Vad var det som hänt
Som lett till att benim lever på ett sånt sätt?