Jag tog på mig de kamouflagefärgade shortsen, den limegröna ’jag tränar för Sthlm-maraton’ t-shirten, snörde på mig mina lavaliknande Adidas, vars detaljer erupterade i skär kontrast och rörde mig ut från hotellet där vi bor. Himlen stod obeslutsam och hade liksom inte riktigt vaknat ännu. Ett perfekt tillfälle att pressa in en lättare jogg efter frukosten - som förövrigt var en tungkyss med sin nypressade juice sitt nybakta bröd och den perfekta espresson som avslutning på det hela. Den allvarsamma beskan dröjde fortfarande kvar i min gom när jag bläddrades genom svängdörrarna, som för att påminna mig om det som låg i min omedelbara närhet. Tanken på att de avslutande 42 195 meter av resan jag för snart ett år sedan påbörjade, nu fanns bara något kvarter bort bubblade upp. Verkligheten jäste och ville med frukosten tränga sig fram och alltför tydligt markera sin närvaro.

Skulle jag snubbla in i någon redan i starten och stuka foten efter tvåhundrameter? Patetiskt ligga och vrida mig i djävulska plågor innan några forslade mig till ett funktionärstält genom den skenande löparhjorden. Eller skulle jag göra det klassiska och krokna totalt efter två mil? Men å andra sidan, att hålla tillbaka för mycket suger ju också det energi. Hur disponerar man egentligen på bästa sätt sin kraft över fyra mil för att få ut sitt max?  Och högerknäet. Det där förbannade högerknäet. Det som visade sig i mitten av december och sedan i ett par månader omöjliggjorde alla längre pass. Det som sakta blev bättre med hjälp av löpteknik, balansplatta, foamrulle, vila, stretch, styrka och gud vet vad. Kommer det verkligen att hålla?  Bortom tre timmar?  En tidsavgrund som tangerats en enda gång och som då resulterade i storstryk och ett haltande hem med månader av smärta. Och nu, ”terra incognita”, okänt land. Löpning i fyra timmar och bortom. Och vad händer med vänsterfoten? Magen?

Tankarna snurrade medan jag sneddade över gatan med en ökad stegfrekvens för att på något sätt skaka tillbaka verkligheten i mitt inre. Och där på andra sidan, lite på huk med ett par transparenta sportglasögon inramade av ett kortklippt mörkt hår, stod en tjej och klatschade med handflatorna mot översidan av låren, som för att få igång sitt blodflöde. Hon tittade upp då jag närmade mig med blicken fixerad mot mitt bröst. ”Maran! ”sa hon glatt. Jag nickade, och hon fortsatte entusiastiskt: ”Nåt mål då?” hennes huvud kom på sned och visade upp en rad med påfallande små men helt symmetriska och absolut bländvita tänder. ”Sub fyra?” fortsatte hon, sträckte på sig och gungade lite med handflatorna stödda mot höfterna. ”Nja, inte egentligen”, hörde jag mig själv mumla fram, ”jag har redan vunnit.”  Överläppen kom över raden med de små tänderna, skälvde för någon sekund, varefter hon återgick till att slå på sina lår. Jag för min del påbörjade min morgonjogg på allvar. Och kanske framstod det som kaxigt. Men det är faktiskt så det hela tiden varit och det är faktiskt så det fortfarande är.

Resan hit började under ett helvetesvarmt juli med en fysisk status som liknade ett läckande kylskåp från 70-talet. Det pös ur mig vid ansträngning och på något sätt tänkte jag väl täta och få igång maskineriet genom att ställa mig mot väggen. Det var nu eller aldrig. Jag kopplade in strömmen genom att betala anmälningsavgiften till Stockholm Marathon och försökte intala mig själv att jag skulle älska vägen dit. Men när det väl var dags. När jag skulle slå på strömbrytaren och köra igång på riktigt så hittade jag tusen anledningar för att göra det en annan dag. Jag sökte genvägar, stängde av min löparapp och gick i backarna runt det 3,5km långa elljusspåret som löper strax utanför där jag bor. Mitt ja, blev till ett njae när det väl gällde. Det var det klassiska självbedrägeriet, att vilja ha utan att ge och ändå höll jag på att spy när jag väl kommit runt.

Stockholm Marathon om tio månader. Nu krävdes ödmjukhet, tålamod, en massa jävlar anamma och framförallt en fullständig ärlighet. Jag skulle tvingas klä av mig själv naken och betrakta eländet. Jag insåg det. Att lögnerna och bortförklaringarna skulle måsta mötas och punkteras mot verkligheten. Det hela tedde sig egentligen orealistiskt. Men ändå, någonstans fanns där faktiskt en liten djävul som visste att det faktiskt kunde gå. Som ville bevisa något för mig själv. Det kunde faktiskt gå. Bara jag höll i. Bara jag inte mentalt började slarva. Bara jag inte fortsatte att pausa appar. Bara jag slutade gå i backar.

Jag var också nyfiken på själva löparfixen och ville ge det en riktig chans. Vad fanns bakom det där sektliknande beteendet med att flänga runt i ur och skur. Kilometer efter kilometer. Vad handlade det om? Kunde man hitta den där - som jag tyckte - klarsynta euforin utan att dricka tio Bishops Finger? Bara genom att springa? Jag ville kliva över tröskeln och förstå. ”Häng i bara, så kommer frukterna eller förgiftningen till dig över tid”, sas det. Och jag försökte verkligen bygga pannben och hänga i medan min löparapp tickade plågsamt sant. Jag pös och löddrades upp av julisolen, passerade hästar på ängar som i sitt bete stannade upp och liksom frös inför min åsyn. Och också jag svettades och rös av tvivel. Speciellt under de tre första månaderna. Inför, under och efter varje pass. Jag ifrågasatte varför jag egentligen sprang, själva nyttan av det, och om jag inte egentligen kunde vända efter en halvtimme, om jag inte kunde ta en paus. ”Gå uppför backen”, sa en röst. ”Ingen ser dig”, sa en annan. ”Helvete heller”, sa min vilja.

Kampen förde mig sakta framåt och det hände någon gång i augusti att den där rösten ibland helt tystnade. Det hände att jag hamnade i ett sorts sällsamt lyckotillstånd, där jag kände mig lätt, hel och fullkomlig. Tillfreds med rörelsen. Den som genom min vilja förmedlades ut i min kropp. Tillfreds med landskapet jag färdades genom, både det yttre och det inre. I samklang på något märkligt sätt. Och varje gång jag passerade hästarna tittade jag ut mot dem, och mot slutet av månaden tuggade de faktiskt. Lite missmodigt, men de tuggade åtminstone. Jag vinkade till dem och fortsatte att livrädd skaka mig genom augustis ändlösa fält under blixtar och åskmuller, till jag en dag fann hästarna försvunna och landskapet satt i brand. Med färgerna och luftens expanderande rum kom så mörkret och av någon anledning också en period med extremt mycket Hank Williams i mina lurar. Med honom klöv jag det karga, till jag fann mig pulsande med Icebugs under januaris svartskimrande dygnsnätter. Knäet, det som sargats i slutet av december började sända ut sina okänsliga strålar av förhoppning. Mörkret tvingades till reträtt. Framme i april kom så äntligen solen på riktigt, och som eldflingor yrde glädjen runt i min kropp då den gav mig sitt svar på min viljeansträngning. Jag var framme vid maj, starten till mitt mål.

Och jag har inte blivit den där som jag tyckte ”sjuka jäveln” som kommer flåsande efter vägen med pannlampa i en 30-gradig kyla riktigt än. Det är fortfarande en bit kvar dit. Men jag kan faktiskt relatera och förstå drivkrafterna bakom. Jag fick faktiskt till slut ta del av fixen. Och det går väl inte riktigt att jämföra med att dra i sig tio-femton öl, på många sätt är det mycket bättre. Nästföljande dag blir åtminstone bra mer produktiv, om det nu inte är fråga om en mara och du inte heter Mustafa Mohamed, eller på annat sätt är synnerligen vältränad. Trots kampen, alla tvivel och lite skador så är effekterna och den påverkan löpningen haft på mig extremt positiv. Och då pratar jag inte bara om de rent fysiska pluseffekterna. Nej, genom löpningen har jag lärt mig en hel massa om mig själv – och en del om hästar. Det kan låta högtravande också det, men det är faktiskt så det är. Jag skulle vilja säga att jag blivit en bättre människa under den här processen. Man blir nog det av att ”tvingas” till att umgås med sig själv under så lång tid. Löpning är ett fantastiskt sätt att sortera tankar på. Och vem vet, nästa år kanske det är just du, som är den där ”sjuka jäveln” som är ute och pulsar i snöyran bara för att du kan. Som jagar dig själv nerför vägar du aldrig trodde du skulle färdas eller hade mod till att gå. Man vet aldrig. Livet är konstigt på så sätt. Det enkla är ofta lösningen. Och vad kan vara enklare än att lyssna på flappandet från fötterna mot asfalten. Kilometer efter kilometer med endast dig själv och en motstridig vilja som sällskap. Jag lovar att du kommer att utvecklas av umgänget. Och förmodligen kommer du att gilla löpningen som sådan. Vad den gör med dig, före, under och efter. Bara du hänger i.

Och nu, när mitt slagfält ligger öde, när egentligen inte en enda meter terräng längre behöver erövras, så återstår egentligen ingenting alls. Mer än en liten detalj.

Att ta sig igenom 42 195 meter och likt sägnen om Feidippides förkunna segerbudskapet.  Att njuta av min Eriksgata. Jag och de andra som imorgon kommer stå för start med likartade historier. Tjugotusen krigarhjärtan som också de lagt ner blod, svett och tårar på vägen hit. Och jag hoppas att tjejen med det kortklippta håret fått igång sina lår. Att de är varma och redo att köra. Att hon inom fyra timmar efter starten gått står där inne på en publikfylld stadion och klipper med sina små tänder. Även om jag tycker att hon redan har vunnit. Att vi alla gjort det och att vår strid är över. Att det nu bara är kröningen till maratonmän och maratonkvinnor som saknas. För metrarna som återstår bara ska trampas ner. Något annat finns inte. Och då spelar det ingen roll om högerknäet sprakar som vårisen i Ångermanälven och av smärta frigör det som finns kvar av mitt förstånd. Jag ska framåt. Låt Dansukker & Co belägga banans sträckning med sirap. Mura upp väggar av engelskt tegel var femte kilometer. Låt flugor, humlor, getingar, sparvar, duvor och fjäderfän av alla dess sorter fylla den av värmen dallrande luften. Låt Maud Olofsson och Annie Lööf, stå i min väg med famnen full av sur fisk. Låt de drabba mig med sina recept på böckling och livspussel. Låt Jimmie Åkesson, skräddarsytt och sammetslent finnas frisk på gator och torg. Låt han stå där och gnistra med sin sneda tand och sin smälltomma polkagris och smitta svenskar med ledningens karantänbudskap, tillika dess  folkdräktsutopia. Låt ett helvete av rent bibliska mått komma. Jag står förberedd och redo. Och i mitt hotellrum, där står biskoparna tätt sammanpackade och knäpper ut sin önskan om deras sista utgjutelse, min trygga målgång. Gud hör bön!

 Eller som Hank sjunger: I was a fool to wander and astray, Straight is the gate and narrow the way, Now I have traded the wrong for the right, Praise the lord I saw the light.

Precis så. Med honom, mot ljuset. Nu jävlar kör vi!