De är tusen, osäkerhetens nålar – håller hårt i redan överfull korg. Bredda, knapriga mackor ställer sig på tvären och pudding som stavas c-h-i-a klibbar igen gom och tunga, gör det omöjligt för dagen att få tillräkligt med näring att vakna. Midnattsröster ekar bland störda drömmar som fortfarande slickar alla kroppens miljontals små strån mothårs.

Med en vilja att hjälpa, slår jag dina knän till marken. Ser på hur såren djupnar och det är inte förrän viljan brister som jag befinner mig på din sargade sida för att se världen ur dina – de som fortfarande gråter för den lilla pojken som far så illa – blåa ögon.

Om du vågade förstå, se all den kärlek jag bär i mina händer, varje känsla klädd i ditt namn och anlete skulle all din rädsla försvinna med gårdagen. Hur jag är villig att bära alla sorger, med eller utan skorpa, de ärr som tynger dina axlar – om du lät mig skulle jag samla dem alla i min famn, hålla dem ömt med tröstande ord och omtänksamhet fri från smärta. Få dig att läka, stötta dig de stunder vägen är för lång och brant, ge dig ett leende att lägga ovan din kind när tankarna är för många.

Om du lät mig, skulle jag älska dig – precis så som du är.



Fantastisk.