Hennes ögon, det var det han fastnat för först. När han blundade kunde han fortfarande se dem framför sig. Han svor för sig själv för att han öppnade sin mun. Orden som kom menade han, trodde dock inte att han skulle våga. Hoppade över sin egen klippas branta mörker och fann ljuset i hennes uppenbarelse.
Hon var så vacker.

Nu sitter han i sin kammare, bilden av ett hej då och hennes leende värmer i minnet. Ändå plågar det honom med värmande kyla. Han vill söka flammans hetta. Låta hennes väsen för alltid ge näring till sin kalla själ. Famlat länge utan mening, där och då fanns den. Föll ur hans klumpiga fingrar som av sitt hjärtats kyla formats till klor.

Han hade glömt känslan av närhet. En varm hand emot sin egen.
I valet av att åter ta steg han inte vågar.
Denna gången utan ruset, utan skålar.

Nu skriver han ner vad som värmt och hur minnet bestod.
Denna gången skriver jag ner mina ord.