Varat i livets alla göranden och låtanden har det inte lätt att komma till tals. Jag ligger och skvalpar i efterdyningarna av en våg av görande. Splittrad. Försöker, lätt illamående, hitta igen mig själv. Där en arm, är den min? Jo. Och det där benet, jag samlar in det, det hör till mig, jag fogar klumpigt ihop mig till en sorts enhet, men det är inte det svåraste. Själva det övergripande självet, var är det? Om jag bara ligger stilla kanske det vågar komma tillbaka? Vad är egentligen viktigt? Frågan molar inombords. Man säger ja, men betyder det att det är det viktigt?
Jag hade en besökare, han krafsade ner några blyertsrader på ett skrynkligt papper: Det finns ett land för alla "undone dreams". Där är kallt och mörkt, sa han. Sen drog han vidare på sin färd. Jag undrar om jag ens hittar till det där landet längre, och om jag fortfarande kan befria någon "undone dream" ur mörkret...