Det drar åt så olika håll. Ytan och djupet möts inte längre.

Demondansen som håller mig vaken om nätterna och emellanåt; lusten att hålla om. Ingenting är sig likt. Någon beslutade att slakta tupparna som brukade spatsera i parken. Nu är det alkoholistligan och busungarna som skiter i buskarna istället. Hönsen värper och ruvar någon annanstans.

Jag kastar brödflisor i dammen. Lutar mig över räcket och speglar min person. Tänker att jag måste sluta mata fåglarna. Får så dåligt samvete över att måsarna knycker allt, den lilla rufsiga andhonan blir alltid utan.