Mitt universum, innergården nedanför köksfönstret, där jag kan bestämma i alla fall ett och annat. Vad jag vill se, hur jag ser. Vad jag vill höra, varför. Och nu känna dofterna som ibland finns här på våren, utan yttergatans asfalt, avgaserna och pizzerialukten som inte når hit in, dit ner.

Nu är de här igen efter ett års bortavaro, nu har de åter igen ordnat till redet bakom takluckan på nocken till huset tvärs över. Förra våren var de här bara vid ett par tillfällen, bråkade med andra, gav upp men ingen annan kom i stället, redet förblev tomt – en strid om att behärska, om kontrollen i sig.

Tills nu. De har ägg där, det syns på deras beteenden. Deras arbetsfördelning, överlägsen det mesta av vår egen går som en klocka: hämta föda, mata den ruvande, byta plats och uppgift, ruva, hämta föda. Och om igen i ett osvikligt schema där ingen felar.

Liv har de burit hit igen, sig själva och de nya i redet, ofärdiga, ännu inom skal. Väntar, värnar. Förväntningar utan aningar i en oförtruten, idog kamp.

Som om

de nya inte skulle vara för något annat än att bli. Ett enda år har vi sett ett av de nya liven få luft under vingarna, lyfta, ta sig ut i sin verklighet så som det universat säger att det ska. Det nya livet stod på nocken av tegelpannetaket några meter till höger om redet till vänster om skorstenen. Ljus i luften, ljummen eftermiddag, spridda molnstackar på himlen. Föräldrarna, trött pipande några meter ifrån den lilla. Men hela luften däromkring fylld av vad som måste ha varit den stora familjen, släkten som svävade runt det nya lilla livet, dök ner mot det, skriande, manande ”ja ja ja... ut ut ut... nu nu nu”. Plötslig steg skriandet till en öronbedövande kakafoni, ett slags högljutt ”hurra” när det nya lilla livet ovant flaxade med vingarna, häftigt i  deras fulla bredd, försvann i en looping bakom nocken, dök upp igen några meter högre upp, skriande staccaton för full hals.

Andra år har vi sett de små ramla ur redet, ner på de branta tegelpannornas hala backe, ohjäpligt hasa nedåt till hängrännan vid tegeltakets slut. Där upphörde snart deras knappa liv, syskon i mörkret, föda åt andra.

Ett år föll en liten ända ner till marken, stapplade gnyende iväg under buskarna på gräsmattan, irrade nerför en trappa och blev innestängd nere vid dörren till cykelkällaren. Mamma eller pappa, eller ömsom mamman och pappan, hade hittat den lilla där nere, vägledda av dess pipanden. De cirklade dykande över mig när jag gick ner för att hämta upp den lilla, bort från trafiken in till gårdens innersta hörn. Cirklade dykande, skriande i skenattacker när jag bar iväg deras unge, placerade den på muren längst där inne, gräs och buskar runt om. Hämtade vatten i en skål, kattmat på ett fat, genom köksfönstret hörde jag av och till mammans och pappans skriande nere på gården.

Några dygn förflöt, nytt vatten, ny kattmat, ett extra större fat åt de vuxna. Någon av dem fanns alltid i närheten. När jag kom dit en förmiddag stod en av föräldrarna nån meter från den lilla på muren, alldeles tyst, orörlig när jag närmade mig den brunprickiga ungen, lite större nu. Jag bytte vattenskålen, ställde dit faten med kattmat. Den lilla åt meddetsamma, den vuxna satt tyst kvar och såg på, hade förstått och bejakade mig och min närvaro med sin tystnad, närhet och stillhet.

Som om

jag hade fått tillträde för att bidra med livskraft åt den lilla dömda som ändå levde. Detta fortsatte knappt två veckor. Sedan var de borta, alla tre. Ibland kunde jag höra deras lockrop i luften någon stans runtomkring. En solig fredag middag på väg mot min port dök en lite större korthalsad beige- och brunfläckig ungmås ner mot mej i en mjuk nästan smekande sväng. Sedan upp igen, bort.

Som om

jag var förstådd.