Det finns en ensamhet
när alla bryr sig
och jag inte riktigt når fram,
når ut
till deras värme.
När jag inte lyckas uttala
att ja känner mig
oändligt olycklig
och tror att
jag kanske lider av
kronisk förtvivlan.
Det finns en ensamhet i
att det kanske inte går
att göra något åt
och jag vill
visa omtänksamhet
och därmed stänger ute
alla som bryr sig.
Som om det hindrar dem.
Det finns en ensamhet
i rädslan
för hur jag hanterar nästa våg
av desperat längtan efter frid och lycka,
när jag inte vågar skrämma någon annan.
En gång kanske jag inte finns mer,
men jag försöker alltid hålla mig kvar,
för det finns en ensamhet
med livet
som vi måste försöka dela.