Jag vill inte leva, säger du
för tusende gången
och jag har tröttnat på att trösta,
tröttna på förmedla hopp för två.
Tröttnat på att kunna relatera,
utan att göra anspråk på att förstå.
Jag vill inte leva, säger du
igen
jag biter mig i tungan
sopar undan frustrationen
annars hade jag fräst
Men dö då!
utan att mena ett ljud.

I själva verket är jag rädd,
och liksom du har jag en massa ångest
beslutsångest
social ångest
inte räcka till-ångest
och den där
separationsångesten,
med vilken jag håller människor på behörigt avstånd
utan att fästa några trådar
låtsas gå vidare som om ingenting rör mig
ensammare än någon ser
omgiven av alla som tror de är mina vänner.

Jag vill inte leva, säger du
ännu en gång
och jag vill fråga hur länge du har kvar
förvarna mig själv om när du inte kommer finnas
slita mig loss från vår vänskap
i tro att jag inte förlorar dig då,
vilket jag gör ändå.
Jag vill inte leva, säger du
och
jag vill inte höra
för jag vill inte veta
när jag vet att jag inget kan göra.
Jag vill inte höra,
för jag vill inte veta,
när vad som än händer
kommer det som en överraskning
även om du förvarnat.
Jag vill inte leva, säger du
och jag vill höra
Jag vill veta allt i förväg
och förbereda mig.
Och jag vill inte höra,
mer än jag behöver veta för att ta mig igenom varje dag.
Och det du behöver veta
är att jag finns här
så länge jag finns
om du behöver en vän.
Även de dagar då jag inte vill leva,
även när jag inte vill höra att du inte vill.