Jag har promenerat många mil i  mitt liv och visst är det konstigt. Jag upptäckte nyligen att jag går i cirklar, tror att jag är på väg någonstans, men kommer alltid tillbaka på samma plats! När ska man lära sig, att lyckan kan finnas där någonstans, att man någon gång måste lära sig att ta emot...

Det händer att jag blir älskad för den jag är och jag är tacksam, jag är ingen ängel, ingen snäll och pretentiös kvinna. Ibland vänder jag ryggen, gråtandes...men jag går...för det är så jag har lärt mig. När kärleken äntligen kommer, när någon håller om mig hårt, när någon lägger sig på knä och ber om min hand. Det är då jag går. För kärlek vad är det!

 Men med dig så verkar cirkeln vara bruten, jag försöker omedvetet få dig att gå, men du ger dig inte. Jag talar om för dig att jag inte är för dig, närma dig inte mig, håll inte om mig, till slut så kommer jag att såra dig, kväva dig, göra dig olycklig, men du, du bara ler...

Jag har mitt huvud i ditt knä, dina fingrar rör vid mina läppar, vid mina kinder och du säger att ditt hjärta är mitt och du ger mig alla kärleksförklaringar som finns och du säger om och om igen, "Jag ska visa dig vad äkta kärlek är, du vet att jag stannar"... och just då inser jag att cirkeln är bruten.

Mina ögon sluts för natten och i mina drömmar färdas jag på bomullslakan som tar mig till rosendalar med förgätmigej och nektar. Skimmer av ömhet faller över mitt ansikte, lyckan värmer min vilsna själ. Det är då jag vaknar av dina händer runt min nakna hud och där i mörkret hör jag dig viska, "Jag älskar dig"...