nio komma fem
centimeter
ifrån din andedräkt

nio komma fem
centimeter
jag håller för att ge dig
en känsla av
stabilitet och mig
en känsla av någon slags
frihet

rummen runt om mig
tycks krympa
för varje sekund

och
för varje gång jag sluter
mina ögon och åter
öppnat dem känns rymden
runt om mig
så påträngande nära

som om någon
eller något
tapetserat ännu ett lager
för att sakta
komma mig in på benen

jag andas febrilt
och ser genom min lugg
hur
du ler
i din sömn

och jag hör
hur du talar ut mitt namn
ut i
atmosfären

men jag undrar
hur
kan någon le
när det
pågår
ständiga förtryck

hur kan du inte se
lidande och brustna
hjärtan
överallt
så som
jag ständigt
gör

allt jag ser runt om mig
lägger sig
tungt, tungt
på mina axlar
och

det känns alltid som om mina celler
skapar
kaos i vårt universum

som om jag är roten
till allt det onda
som om det jag gör
skapar märken i
vår historia,
som smuts
som inte går att
tvätta bort

rummen pressas och
du flyttar
närmre
mig

du är säkert bara sex centimeter
ifrån mig nu
och du ler
du ler och ler och ler
i din sömn
och du skapar en sådan panik
inom mig

jag bryter ut i en panikattack,
igen,

och du håller mig
som nätter innan
den här
och förstår inte
att jag stressas så av ditt lugn
och av din levnadsglädje
när allt jag
ser är
svart