Jag har sett blommor växa ur asfalt. Skönhet växa ur skrikande sorg. Lyssnat till ord som får den minsta av oss att växa till himmelska höjder. Jag har gått med lätta steg över bränd mark och med tunga kliv på blomklädda fält. Jag har givits nycklar till antika hemligheter men inte vågat öppna något. Jag har sett ansikten öppna sig till makalösa landskap av löfte och möjligheter. Jag har vägrat mig själv lycka, utav avsky inte ansett mig värdig. Jag har sjungit sånger bara jag förstår och spenderat en evighet med att stirra på stjärnorna. Känt mig lyfta. Sett mig rasa. Druckit mig till tveklösa insikter och obevekliga hinder. 
Men för någon som uppnått så lite, åstadkommit så lite, är att ha vandrat denna värld samtidigt som du den yttersta av vinster. 
Ta hand om dig!
Din, på något sätt, alltid/
Daniel W