Jag tror att kanske tog hon avstånd på grund av det i mig som är sjukt. Det som inte växt klart. Det som saknar en näring jag inte kan tillgodose.

Kanske lät jag mig bländad av ett ljus som aldrig fanns. Övetygad av illusioner. En lögn jag desperat ville tro på.

Kanske fanns aldrig det jag byggde min tro på.
Kanske var vänlighet det sämsta hon kunde ge mig, för nu slutar jag aldrig att hoppas. Drömma. Önska.