Vi lät kärlek slå sig blodig mot stängda hjärtan. Vi såg evigheten filtrerad i ögonblick. Vi såg tusentals människor genom grumliga ögon. Vi skrek bort stormar. Vi motade verkligheten med ärrade händer. Vi lät kvinnor smeka oss med lögner. Lät oss tro på alltings oändlighet. Vi besegrade varje morgon med fulländade kvällar. Vi lät ett steg bära oss flera mil. Vi kastade våra själar mot stjärnorna och fick tillbaks det drömmar består av. Vi lät det som skapade ord slita oss itu. Vi valde olika lögner att tro på. Det stals från oss. En spricka som inte sågs blev en avgrund då inga ord betydde detsamma. Och jag borde inte sakna det. Borde dra en lättande suck åt det som inte blev. Men jag kan inte glömma. Hoppas den vägen du tog behandlar dig väl. Jag står kvar. Jag väntar.

Jag har nästan glömt hennes namn nu....